Konstiga saker med graviditeten

Livet och funderingar 10 april 2014 | 0 Comments

Jag har inombords skrattat lite när jag läst om vad man kan göra när magen kliar för jag tycker det låtit så fånigt. Vadå kliande mage, det kliar ju inte mer där än det gör nån annanstans på kroppen.

Men nu fattar jag. Det kliar. Ofta.

Tagged in ,

Mota olle i grind

Livet och funderingar 9 april 2014 | 0 Comments

Jag tror jag börjar se ett mönster i mitt mående nu. Eller kanske inte ett mönster för det är oregelbundet, men jag märker när ångesten börjar krypa sig på mig tidigare än jag gjort förut. Mycket beror nog på att jag faktiskt kommit fram till vad det är, dvs att jag inte är deprimerad, jag får ”bara” ångest lite då och då.

I och med att jag märker det mycket tidigare så blir det så klart lättare att göra något åt det innan det blivit superilla. I söndags t ex märkte jag att nåt var på väg även om det tog ett tag att fatta vad det var. Det kändes som en oro i magen, nästan som att jag var hungrig. Får verkligen större förståelse för de som äter för att dämpa ångest för det var det jag kände för att göra, äta alltså.

Men jag och sambon tittade på serier tillsammans och pratade istället och så småningom gick det över. Han är verkligen mitt ångestdämpande medel nummer ett. Allt blir bättre bara vi pratar och verkligen umgås en stund. Himla skönt att vi bor ihop så att han sällan är långt borta.

Tagged in

Klanttjejen

Livet och funderingar 8 april 2014 | 0 Comments

Jag blev av med min telefon igår och jag har ingen aning om hur det gick till. Jag skulle träffa en vän på lunch och var lite tidig och jag vet att jag tog upp mobilen för att titta på klockan strax efter 12, stoppade ner den i fickan och sen dess är den försvunnen.

Det är inte särskilt otroligt att någon har tagit den även om jag inte kan påminna mig något tillfälle fram till jag upptäckte att den var borta då någon ens varit nära mig. Jag utesluter inte heller att jag helt enkelt har tappat den, men jag tycker då att jag dels borde ha hört det och dels att någon sagt till, förutsatt att någon såg så klart, eftersom de flesta ändå är ärliga. Men jag kan faktiskt inte alls säga att jag vet vad som hänt.

Jag känner mig verkligen som världens mest förvirrade människa. Nog har jag hört att man blir virrig av att vara gravid och ha barn men hur ska det här sluta om det här händer när jag är drygt halvvägs i graviditeten. Det konstiga är att jag faktiskt inte bryr mig så himla mycket egentligen. Ja, det är lite tråkigt för jag hade bilder på magen sen några veckor tillbaka jag inte laddat upp nånstans och ett antal fina bilder till mitt instagramkonto (jag tar kort varje gång jag går förbi Barnsjön på väg till jobbet och har gjort det sen i somras, kolla in kontot barnsjon om du vill se) som jag inte heller laddat upp.

Men utöver det kan jag inte komma på nåt jag saknar med telefonen, ja förutom att ingen kan ringa till mig just nu då. Tur i oturen var ju telefonen så pass ny, fick den i december, så jag har ju inte hunnit få in så mycket bilder eller annat som kan vara värt att spara. Allt annat jag vill ha finns ändå synkat så det har jag ju fortfarande kvar. Utöver det har jag så klart sett till att spärra telefonen, polisanmäla förlusten av den, försökt lokalisera den (den är offline så det går inte) och bytt lösenord på alla mina konton. Men eftersom jag egentligen inte använde telefonen till så mycket mer än att ringa, smsa och spela Simpsons (gör du också det? Adda mig isåfall pliiis, consolegrl är mitt användarnamn på Origin) så finns det inte så mycket därpå någon kan använda om de nu kommer in på den.

Nu kommer jag nog inte ha en smartphone på ett tag. Bortsett från simpsonsspelandet så känner jag inte att jag har så stort behov av det längre. Jag har ju paddan som jag kan ta med mig om det är nåt särskilt och jag får väl ta med mig en bok eller nåt istället om jag har väntetid. Jag får se om det funkar bra eller om jag blir vansinnig på det och skaffar en ny iaf.

Men nu vet ni varför jag inte svarar på samtal eller sms och inte kommer kunna göra det de närmaste dagarna. Jag har beställt ett nytt simkort men vet inte när det kommer, förhoppningsvis inte senare än torsdag.

Tagged in

En bättre avslutning

Livet och funderingar 4 april 2014 | 0 Comments

Sen i måndags så har veckan blivit bättre. Tisdagen var inte på långa vägar lika dålig som måndagen men inte toppen heller, men en middag med en vän på kvällen gav en välbehövd energiboost (och glada besked, yay!). I onsdags träffade vi även en doula som vi ska anlita till förlossningen (vill du veta mer om doulor kan du läsa här).

Jag har visst inte skrivit så mycket om det inser jag nu men i början av graviditeten var jag väldigt orolig för och tänkte mycket på förlossningen. Att det just då skrevs väldigt mycket om skador och förlossningsvård hjälpte ju inte direkt till (se t ex här, här och här). Vet inte riktigt vad det var som fick mig att sluta tänka på det så mycket men tror det beror på en kombination av att jag läste på i ämnet, pratade med gravida vänner och säkert också att tiden gick och jag accepterade faktum. Vi har iaf beslutat att ha med en doula som stöd vid förlossningen och har hittat en som verkar superbra och som dessutom jobbat som barnmorska länge, win win säger jag på det (Tack för tipset Helen!). Det och att vi nu har en plan (förlossningskurs är bokad) gör att jag känner mig väldigt lugn inför förlossningen. Kan ju inte direkt säga att det är något jag ser framemot men jag vet att vi kommer vara så förberedda som vi kan och mer än så kan vi nog inte göra.

Så, efter ett trevligt samtal med doulan på onsdagskvällen vaknade jag igår (torsdag) och var på riktigt bra humör.Vi började dagen med att gå till mvc och jag fick svar på mina prover. Den här gången visade det sig att järnvärdet var lägre och att även mina depåer var låga så nu ska jag äta järntillskott som förhoppningsvis ska göra att tröttheten inte blir lika illa. Vi pratade också en del om ångesten jag känner och jag fick äntligen en tid hos en kurator för att få hjälp att hantera det vilket känns himla bra.

Veckan slutar med andra ord mycket bättre än den började. Jag ser också fram emot kvällen då jag ska träffa en vän bara vi två för första gången sen hon fick barn. Jag är helt övertygad om att det kommer bli toppenbra och en härlig start på helgen!

 

 

 

Tagged in , , ,

Ångesthantering

Livet och funderingar 1 april 2014 | 0 Comments

Jag hade en riktigt pissig dag igår. Det började egentligen redan på söndagkvällen med att jag hade svårt att somna och verkligen kände att jag inte ville jobba på måndagen. Det är inget jag normalt brukar känna för jag trivs överlag bra med mitt jobb så söndagsångest har jag inte haft på flera år.

Hade det inte varit för att jag skulle hjälpa en timanställd student vi tagit in för att fixa en del saker så skulle jag stannat hemma. Visserligen hade jag ju jobbat då också men då hade jag iaf inte behövt ha med folk att göra.

Hela dagen satt jag och kände mig omväxlande svinarg, gråtfärdig, stressad och vansinnigt irriterad, ibland allt på en gång. Så fort min kollega sa något till mig var det taggarna utåt oavsett vad det var som sas. Inte så att jag var direkt otrevlig men jag var nog ganska kortfattad och bjöd inte direkt in till samtal. Iofs hade jag också förvarnat på morgonen att jag var på riktigt dåligt humör och min kollega och jag har jobbat ihop i många år nu så vi känner varandra rätt bra så han vet hur jag är. Var väl värre för den alldeles nya studenten.

Att jag dessutom sprang på ett skitjobbigt problem i koden gjorde inte dagen bättre direkt. Jag har så himla svårt att hantera stress när jag mår sådär, överlag har jag svårare med stress efter depressionen för några år sen och igår var inget undantag.

När jag äntligen var på väg hem efter att ha löst nästan allt var jag helt färdig. Jag satt på bussen och kunde knappt hålla tårarna tillbaka och hade den där fruktansvärda kliande, rivande känslan av ångest (antar jag det är) i kroppen. Som att jag vill krypa ur mitt skinn och bara vara någon annanstans än just här. Vad som helst bara jag slipper sitta fast med det där taggiga, svarta monstret i bröstet.

Den där känslan känner jag mig så maktlös inför för jag vet inte hur jag ska hantera den. Jag känner inte riktigt igen det sen jag var deprimerad och kan få tips därifrån heller. Det är som att jag vill fly ur mitt eget huvud och bara slippa känna som jag gör. Hade jag inte varit gravid hade jag tränat hårt. Att ta ut sig helt och hållet och ge sig hän åt träningen är så skönt för alla tankar i huvudet försvinner. Att köra pole hade varit fantastiskt eftersom man tar ut sig både fysiskt och mentalt när man ska försöka klura ut hur man gör olika tricks.

Men det går inte som det är nu. Styrketräningen jag gör hjälper inte för jag kan inte ta ut mig på samma sätt som förut. Kroppen klarar inte det och träningen jag gör nu är i stort sett bara underhållsträning vilket är pisstråkigt.

Min pojkvän hämtade mig vid bussen och vi åkte och åt och sen handlade (jag kan ha gått lite bananas vad gäller glass, kom hem med fem olika sorter tror jag). Under hela tiden pratade vi om allt möjligt och sakta lättade ångesten och mitt dåliga humör. När vi väl var hemma mådde jag nästan bra igen.

Så det kanske är så att svaret är mitt framför näsan slår det mig nu. Eller svaret och svaret men iaf ett sätt att hantera de dagar som är jobbigast. Kvalitetstid (ja, att handla och samtidigt prata om allt möjligt tycker jag är kvalitetstid) med min pojkvän verkar jag behöva mycket mer nu än förut. Inte bara att vi är hemma tillsammans och gör saker på varsitt håll även om det är en trygghet också, utan att vi faktiskt gör något, som en promenad t ex, där vi inte kan göra så mycket annat än att prata med varandra. Jag ska definitivt ha det i åtanke nästa gång.

 

Tagged in , ,

Uppåt

Livet och funderingar 28 mars 2014 | 0 Comments

Det känns bättre idag. Att skriva av mig och fundera igenom det hela hjälpte mycket. Skit samma att jag har svårt att relatera till bebisen nu, tids nog kommer jag inte ha något val och just nu kan jag leva som vanligt och vara glad för det livet. Att jag tog tag i och hörde av mig till och bokade in träffar med kompisar gjorde nog sitt till också. Det har varit väldigt dåligt på den fronten ett tag nu för jag har liksom inte orkat ta initiativ till nåt och ju mer jag sitter hemma och degar desto mindre blir jag sugen på att göra nåt annat.

Jag vet ju egentligen det men är ändå så himla dålig på det i perioder. Fast jag tänker att jag inte ska vara så hård mot mig själv heller, huvudet mår inte toppen alla dagar och jag gör så gott jag kan även om det inte alltid blir helt rätt.

Tagged in

Gratulerar! Eller inte…

Livet och funderingar 27 mars 2014 | 0 Comments

Jag har kommit på en sak. Jag känner mig vansinnigt obekväm när någon gratulerar mig eller oss för att vi ska ha barn. Inte för att jag tycker den som gratulerar gör något fel, jag känner bara att det inte är något att gratulera mig för. Jo, visst är jag tacksam att det gick att bli gravid utan några problem trots att jag inte är purung och att allt ser bra ut med bebisen hittills men grejen är att jag inte känner mig särskilt glad för att vi ska ha barn. Det känns mest overkligt och när det inte känns overkligt så känns det läskigt, skrämmande och JAG VILL INTE!!

Jag fattar att det är hormonerna som spökar och jag försöker mest att inte tänka så mycket alls egentligen. Än så länge kan jag liksom ignorera att det är en bebis där för det märks inte så himla mycket men när folk säger grattis är det som att allt det här kommer upp till ytan och jag kan inte helt ärligt bara le och säga tack, vi är jätteglada. För det är jag verkligen inte. Det känns ungefär som det här inlägget jag skrev för flera år sen där jag hade problem med frasen ”Hur är läget?”. Jag önskar verkligen jag kunde känna den där glädjen och spänningen inför det här stora, faktiskt väldigt spännande, som ska hända men det är mest tomt nu.

Det som räddar mig, eller vad jag ska kalla det, är att jag är helt övertygad om det här kommer gå över, om inte innan så iaf när barnet är fött. Jag känner igen så många av tecknen från när jag var deprimerad förut så jag fattar att det här inte riktigt är jag. Jag vill ju ha barn, det ska bli jätteroligt och spännande och logiskt vet jag ju det, jag bara känner det inte just nu.

Hursomhelst, jag var hos läkaren idag och hon tyckte inte jag var regelrätt deprimerad vilket jag också kan hålla med om men jag ska få en remiss till någon att prata med och blir det värre så ska jag höra av mig igen. Jag fick också ta lite prover för att kontrollera att det inte är något fysiskt fel så vi får se. Tydligen slår mitt hjärta dubbelslag lite då och då också så jag fick en remiss för att göra EKG.

Nu ska jag göra en stor laddning sylt som jag nog ska äta till pannkakor (utan vete så klart) för jag är så vansinnigt sugen på bär. Varma bär för att vara mer exakt och pannkakor får det bli mest för att ha något att ha sylten på. Oh, dessa cravings!

Tagged in , ,

Ska den växa så här?

Livet och funderingar 25 mars 2014 | 0 Comments

Det är konstigt det här med magen och hur den växer. Jag tänkte att den skulle växa sådär lite lagom kontinuerligt men istället känns det som att det går i hack. I flera dagar tänker jag inte alls på magen och sen en dag upptäcker jag att den ökat en storlek. Inte så att jag är helt säker på att det faktiskt är det går till men det är så det känns.

Jag märker också att jag vissa dagar känner mig som en uppblåst ballong i magen och det liksom spänner och drar i huden plus att jag oftast blir mätt för ingenting då. Det pågår i en eller ett par dagar och sen lugnar det ner sig och känns mer som vanligt ett par dagar igen. Jag gissar att det är att huden som behöver töjas ut och när den töjts tillräckligt klarar den sig ett par dagar i den storleken och behöver inte töjas lika intensivt.

Tagged in

Nähäp, järnvärdet var det inte

Livet och funderingar 21 mars 2014 | 0 Comments

Det var inte järnvärdet, det låg på samma nivå som förra gången för typ två månader, dvs inte superhögt men inom gränsen för vad som är okej. Jag är förvånad för jag trodde verkligen att det var det. Eller kanske snarare hoppats att det var det för det är ändå relativt enkelt att åtgärda.

Efter en del pratande med barnmorskan om vad det skulle vara istället och hur jag känner nu så sa hon att det låter som att jag är deprimerad. Min första tanke var att nej, det kan jag ju inte vara. Visst, för en sisådär två, tre veckor sedan var jag väldigt nedstämd och inget kändes roligt men det är mycket bättre nu. Jag kanske inte är superglad direkt men det är långt ifrån så mörkt som det varit. Självklart har tanken slagit mig, jag läste t ex i höstas att har man pmds är det större risk att man får en graviddepression. Men eftersom jag jämfört med hur det kändes när jag hade utmattningsdepressionen för några år sen så har jag liksom tänkt att nej, jag är inte deprimerad för det är ju inte på långa vägar så illa som då.

Men som hon sa, dels kan det ju vara så att det faktiskt inte är lika illa nu men att det är bra att kolla upp så det inte blir värre och också att det kanske inte ”ska” kännas på samma sätt. Även om båda tekniskt sett är depressioner betyder ju inte det att de upplevs exakt lika.

Nu när jag låtit det sjunka in en stund så känns det inte så orimligt som jag först tyckte. Tänker jag efter lite mer och tittar på symptomen jag har så måste jag ju säga att det t o m är ganska troligt. Jag är så vansinnigt trött och orkeslös hela tiden, jag orkar inte ta initiativ till något, att bestämma saker känns sjukt jobbigt för att inte säga oöverkomligt ibland, särskilt vardagliga saker som vad vi ska laga till middag. Jag har svårt att koncentrera mig på jobbet, svårt för koncentration överlag och jag är inte det minsta lockad att göra sånt som jag vet jag brukar tycka är roligt. Jag är lättstressad och lättirriterad och gråter mer än vanligt. Jag har liksom inget filter mot omvärlden och små saker kan bli hur stora som helst i mitt huvud och få mig på jättedåligt humör. Det och humörsvängningarna är väl iofs något som ofta kommer med gravidhormonerna i allmänhet men de är ju ändå bara en del av allt det andra.

Det jag blir mest ledsen över är att jag inte är särskilt glad för bebisen, eller glad och glad, jag är snarare ganska likgiltig inför den och det känns så himla trist. Som barnmorskan sa, den här tiden efter att man gjort ultraljudet och fått veta att allt såg bra ut (för det gjorde det ju) brukar vara en glad och förväntansfull tid och det kan jag inte direkt påstå att jag är.

Det som däremot, enligt mig iaf, har talat emot att det skulle vara en depression är att jag överlag inte känner mig så himla nere. Livet känns inte så nattsvart som det kunde göra när jag var deprimerad förut. Visst är vissa dagar riktigt blä och jag är väl generellt inte så glad som jag brukar men inte alls på samma sätt som då.

Jag har iaf en läkartid bokad nästa torsdag så fortsättning följer kan man väl säga.

 

 

Hon frågade mig rakt

Tagged in , ,

Så trött

Livet och funderingar 19 mars 2014 | 0 Comments

Jag är sååå himla trött. Jag läser i såna där käcka vecka-för-vecka-beskrivningar av graviditeten och de proklamerar glatt att inne i andra trimestern brukar de flesta bli piggare och få mer energi. Jag skulle kunna sova 12 timmar på natten och gärna ta en tupplur på dagen utan problem. Högst troligt är det mitt järnvärde som sjunkit alldeles för mycket och jag har fått en tid för att kolla det imorgon så jag håller tummarna att det går att lösa för det här är inte så roligt.

Det tråkiga är inte så mycket tröttheten i sig, sova kan jag göra, men jag blir ju så orkeslös och initiativlös också. Jag skulle gärna träffa kompisar och boka in lite roliga aktiviteter men jag orkar liksom inte ta tag i det och bestämma nåt. När jobbdagen är slut vill jag helst hem så fort som möjligt och lägga mig på soffan och slösurfa/läsa något tills det är dags att gå och lägga sig. Som tur är har jag vett att tvinga mig till att göra några saker iaf, igår tränade jag och i förrgår masade jag mig äntligen iväg till butiken och köpte nya bh:ar. Mah gawd vad oskönt det är tvinga in sina boobs i för små bh:ar och vilken lättnad det är nu när jag har några som sitter skönt och som jag inte behöver oroa mig för att de skulle trilla ut när jag böjer mig fram. Fattar inte att jag inte tagit itu med det tidigare. Men ja, tröttheten, Tröttheten!

Tagged in