Fyra månader

Livet och funderingar 11 december 2014 | 0 Comments

Lagom till att vår nya familjemedlem fyller fyra månader (igår) tänkte jag försöka mig på en sammanfattning av hur de senaste månaderna varit. För att det inte ska bli superduperlångt tänkte jag skriva lite allmänt här om hur jag upplevt tiden efter hon föddes och sen försöka skriva separata inlägg med specifika saker såsom amning, sömn och sovandet, matallergin mm. Allt är kanske inte så jätteintressant för utomstående men jag vill skriva ner saker medan jag kommer ihåg för min egen skull. Så ifall du inte redan gissat det kan jag upplysa om att det framöver nog mest kommer bli en himla massa bebisprat.

Efter en ganska lång förlossning som slutade med sugklocka (mer om det en annan dag, hoppas kunna skriva ner min förlossningsberättelse nån dag snart innan jag helt glömmer bort den) föddes vår dotter den 10 augusti, exakt en vecka efter planerat datum. Att äntligen få träffa den där som härjat runt i magen i nio månader och liksom fatta att det var en riktig person var fantastiskt och omtumlande. Jag kan helt ärligt säga att jag nog inte riktigt fattat att vi skulle ha barn förrän hon faktiskt var här. Tror nog det är så för väldigt många förstagångsföräldrar, det går inte riktigt att föreställa sig hur det är att få barn innan det är fött.

Vi fick ligga kvar på BB i fyra dagar, dels för att jag var ganska manglad efter förlossningen, jag tappade en del blod och hade väldigt lågt järnvärde så jag kunde inte ta mig till toaletten de första dagarna för jag hade sån yrsel och dels för att vårt barn fick gulsot och låg och balanserade precis på gränsen till att behöva behandling för det. Även om vi var ganska less sista dagen och längtade efter att komma hem tycker jag det bara var positivt att stanna så länge. Alla som jobbade där var helt fantastiska och det var så skönt att hinna ställa en massa frågor om allt möjligt som dök upp varteftersom dagarna gick. Frågorna hade ju dykt upp hemma också men nu hade vi någon att fråga dygnet runt bara en knapptryckning bort. 

När vi väl fick komma hem så kändes det väldigt surrealistiskt. På BB lever en som i en egen liten bubbla där allt handlar om bebisen. En slipper ju tänka på allt vad matlagning, städning och sånt fixande heter och kan bara koncentrera sig på att lära känna det nya lilla livet. Att sen komma hem och inse att hemmet är kvar precis så som vi lämnade det (inte riktigt, svärföräldrarna hade varit hemma och städat i köket, gått ut med sopor m m, ovärderligt!) trots att det känns som att livet ändrats totalt var mycket märkligt. Allt kändes så väldigt välbekant men ändå främmande på något sätt. Det var lite som att se hemmet med nya ögon, var och hur ska vi tillbringa dagarna, var ammar jag smidigast, var kan hon sova på dagen, var äter vi mat och hur ska hon sova med oss i sängen etc var saker som vi behövde klura ut.

Första tiden blev det en himla massa soffsittande och serietittande. Jag var ju som sagt ganska manglad efter förlossningen och hade svårt att röra mig och fick ont i kroppen om jag rörde mig för mycket. Jag fick inte heller lyfta något tyngre än bebisen så det var bara att gilla läget och parkera mig i soffan. I början gör ju inte bebisar så mycket mer än att äta och sova heller och iom att hon oftast sov i mitt knä på dagarna så var det enklast att stanna där i soffan. När min sambo var hemma var det enkelt för då behövde jag inte fixa mat utan kunde bara be honom om hjälp. Men han började ju jobba igen efter ynkliga två veckor och då hände det att jag blev fast i soffan utan mat lite längre än jag tänkt.

Efter ett tag fick vi någon slags rutin på dagarna, vi vaknade runt 10-11, gick upp och jag fixade frukost till mig som jag sen åt i soffan samtidigt som hon åt. När vi var klara band jag på mig sjalen och gick ut på en promenad då hon oftast somnade efter en stund. I början var det lite jobbigt att gå längre sträckor, så klart för att konditionen var sjukt kass och kroppen inte helt återställd, men mest för att det blev så himla svettigt med henne på magen. Det var ju fortfarande riktigt varmt där i början på september. När vi kom hem igen efter nån timme fixade jag lunch som jag återigen åt i soffan samtidigt som hon åt. Oftast var hon vaken en stund efter det, då jag oftast satt med henne i knät och pratade och busade. Ganska snart blev hon trött igen och somnade i knät och sov mellan 2 och 4 timmar och vaknade lagom till att min sambo kom hem. Då fick han busa och gosa med henne medan jag fixade middag och plockade och fixade med saker här hemma. Det var riktigt skönt att få göra något själv en stund även om det var saker som jag normalt inte tycker är särskilt roliga.

Hon har alltid varit väldigt enkel att ha att göra med, hon skrek knappt något alls den första tiden utan var nöjd och glad i stort sett hela tiden. Första gången hon var riktigt ledsen tror jag både min sambo och jag var riktigt skärrade efteråt. Det kom efter en dag då jag varit inne i stan och hon inte hade kunnat sova så mycket som hon brukar och blev helt enkelt övertrött framåt kvällen. Nuförtiden skriker hon lite oftare men det är i stort sett alltid kortvarigt och har en tydlig orsak, som att hon t ex är trött. Men det är ändå inte mer än någon gång i veckan. Den här kvällskinkigheten som jag förstått är vanligt hos många bebisar har vi inte märkt av alls.

Apropå att åka iväg, det tog ganska precis en och en halv månad innan jag kände mig tillräckligt varm i kläderna för att kunna ta mig iväg nånstans. Jag hade en tandläkartid bokad inne i stan i början av september men det kändes otänkbart att åka iväg då så jag bokade om till i början av oktober istället. Kommer ihåg att jag tänkte när jag bokade att det nog också skulle vara för tidigt, men när den tiden väl kom kändes det helt okej att ta mig iväg. Jag hade iofs tagit mig till bvc själv innan dess men det är en mycket kortare tur och dessutom med bil så det var en annan femma. Det dröjde dock längre än så innan jag kände att jag kunde åka bil själv med henne längre turer. I och med att hon sitter där bak kunde jag inte riktigt göra något om hon blev ledsen vilket kändes jobbigt. Men efter att vi skaffade en spegel så att jag kunde se henne blev det lättare. Att hon blev större och jag mer van vid henne hjälpte så klart också, hade jag inte en tid att passa utan bara skulle till affären eller en kompis så kunde jag passa på att åka när jag visste att hon antingen skulle sova eller var pigg och glad.

Hur känns det då, så här fyra månader efter att hon föddes? Ja, det är faktiskt fantastiskt roligt mest hela tiden. Som min sambo sa, att ha barn är en källa till mycket glädje. Det går inte en dag utan att jag skrattar eller ler tack vare henne. Det är också väldigt mycket så som jag förväntat mig, att ständigt ha en liten kropp nära min, att inte hinna med särskilt mycket på dagarna och att hon går före allt annat.

Men även så väldigt mycket jag inte alls förväntat mig, som att vi generellt har fått och får sova mycket, om än mer eller mindre upphackat. Att även om jag inte alltid hinner med att fixa saker här hemma, som tvätt och sånt så har jag haft mycket tid till annat. Eftersom hon på dagarna, som sagt, oftast sover i mitt knä så blir jag ju fast i soffan medan hon sover och då har jag kollat mycket på serier och haft tid att surfa på allt det där som jag tidigare tänkt att det där kollar jag på senare. Jag har också hunnit lära mig virka och hunnit göra en julklänning till henne.

Och mest av allt att det hela tiden har varit jättehärligt. Det är så många som sagt att iaf de 3 första månaderna var urjobbiga men att det sen blev bättre och bättre. Jag tycker det varit mysigt mest hela tiden och jag har fått en större förståelse för de som är så förtjusta i bebisar. Hittills har det varit mycket roligare att vara hemma än jag nånsin hade trott att jag skulle tycka.

Tagged in

Leave a Reply