Browsing archives for augusti, 2014

Stukade fötter

Livet och funderingar 6 augusti 2014 | 0 Comments

Nog för att jag har haft en ganska enkel graviditet fysiskt sett, jag har inte haft ont eller mått illa och det är bara nu de sista veckorna jag känt mig riktigt tung och börjat bli lite trött i ryggen pga det. Men en sak jag haft otur med är fötterna.

Det började med att jag trampade snett på vägen hem från jobbet en dag, det var nog i början på juni. Jag var på väg ner för backen på mot tunnelbanan och snubblade till lite och rätt som det är ligger jag där på backen och sprattlar med benen som en upp och ner vänd skalbagge. Vete sjutton hur det gick till men jag lyckades göra nån slags ninjarullning så jag landade inte alls på magen trots att jag föll framåt i en nerförsbacke.

Som tur var kom det fram några människor och hjälpte mig upp för det hade nog tagit mig ett tag att själv komma upp därifrån. Och hade det inte varit för att jag hade ont i foten hade jag nog börjat skratta själv för det kändes väldigt komiskt.

Det var iaf första stukningen och som tur var en ganska lätt sådan. Jag kunde ta mig hem själv även om det gick lite långsamt. Hade det varit i normala fall hade jag aldrig stukat för en sån liten feltrampning, men nu när lederna är uppluckrade och mer känsliga så blev det så.

Några veckor senare, när stukningen äntligen började försvinna lyckades jag
göra en likadan manöver igen på samma fot. Denna gång utan ninjarullning dock och bara snubblingen men det blev ju lika illa i foten för det.

Dessa två stukningar var ändå ganska lindriga, jag kunde gå på foten direkt även om jag fick halta lite. Jag blev iaf inte så särskilt mycket mindre mobil än jag redan var.

Men andra veckan på semestern, första tillsammans med min pojkvän, så blev det riktigt illa. Jag hade suttit inne hela förmiddagen (vi har ac inne så det är svalt och skönt) och började bli lite rastlös och ville göra något. Så jag packade ihop grejer för att gå ut i skogen och plocka blåbär. Allting var klart och jag skulle bara gå ut genom dörren och när jag gjorde det lyckades jag på nåt konstigt sätt fastna till och snubbla med foten ner för trappan.

Det hördes ett läskigt krasande och jag var säker på att jag brutit foten. Fantastiskt nog lyckades jag med en liknande manöver här och landade på sidan på nåt sätt utan att ens snudda vid magen. Min pojkvän var snabbt som attans framme hos mig för han höll turligt nog på och jobbade ute i trädgården precis i närheten och såg när jag försvann ner bakom buskarna.

Där och då kände jag att nej, nu orkar jag inte mer, jag vill inte vara med längre. Humöret var redan ganska på botten och sen kom det här. Det tog ett bra tag innan jag ens försökte röra mig, låg bara där med huvet i knät på pojkvännen och grät.

Till slut vågade jag mig på att röra på foten iaf och kunde konstatera att inget var brutet. Det var en rejäl stukning, jag kunde inte stödja alls på foten så det blev till att få fram kryckorna. Som tur var hade jag stödstrumpor på mig som jag tror hjälpte till att hålla nere svullnaden. Hade på is på foten också när jag väl kommit in och satt mig ner.

Det här var på måndagen och den kvällen kunde jag inte göra något mer än att sitta ner, tisdagen var i stort sett likadan men på onsdagen kunde jag börja gå utan kryckorna igen. Inga långa svängar, men jag kunde iaf ta mig till köket och tillbaka utan problem. Trots att jag blev bättre så var jag ju ändå ganska fast inomhus och framåt torsdagen var mitt humör verkligen på botten. Jag var rastlös och frustrerad och trött på att surfa och kolla på serier dagarna i ända. Nog för att det var behagligt att sitta inne och slippa värmen ute men sjukt trist att inte kunna njuta av sommaren något.

Jag kommer ihåg den veckan som en riktigt mörk vecka, det var först framåt helgen som livet började kännas lättare igen. Då var jag tillräckligt bra för att vi kunde börja boka in saker igen. Vi åkte och badade med bror och hans tjej och sen blev det två dar ute hos mina föräldrar och sen när vi kom hem var jag bra nog för att orka med att gå till sjön här i närheten och bada. Det har verkligen varit ljuvligt att hoppa (ja, hoppa gör jag inte direkt, går i från stegen är nog rättare sagt) i sjön och få känna sig lätt ett tag när jag simmar runt där. Sen dess har vi badat nästan varje dag, lika bra att passa på medan jag kan, så snart bebisen är ute blir det inget mer badande, iaf inte utomhus i år.

Tagged in ,

I väntans tider

Livet och funderingar 4 augusti 2014 | 0 Comments

En kan säga att det var ett tag sen jag skrev nåt nu. Jag fick världens svacka efter påsk då jag skrev senast. Det var ett par veckor som var riktigt pissiga humörmässigt, så dåliga att jag inte ens orkade skriva om det trots att jag vet att det brukar kännas bättre då.

Vet inte varför det blev så illa just då men det var säkert en kombination av nedstämdhet pga graviditeten och alldeles för mycket stress och press på jobbet. Oron för hur det skulle bli på jobbet efter att jag blev föräldraledig var (är fortfarande delvis) också en stor grej som bidrog till att jag kände mig stressad och mådde dåligt. Inte den bästa kombinationen när jag redan var känslig.

Jag pratade med en kurator ett antal gånger vilket var himla bra, tillsammans med henne kom jag fram till, om än lite sent, att jag behövde dra ner på arbetstiden. Allt jag orkade med under den tiden var att jobba och sen komma hem och sova. Inte vidare mycket till liv. Det låter så självklart nu så här i efterhand och jag borde ha tagit det beslutet tidigare, men när en är mitt uppe i det och dessutom med en förvirrad graviditetshjärna så är det inte lika lätt att se det. Det hela försvårades också av att vi bara är två anställda i företaget och att jag är delägare och jag vill ju naturligtvis att det ska gå bra för företaget. Och om jag inte gjorde det som behövde göras så hade det inte blivit gjort.

En annan sak som min pojkvän och jag hade lite svårt att anpassa oss till var att jag hade ett mycket större behov av hans sällskap än tidigare. Självklart vill vi ju umgås, det är ju därför vi är tillsammans, men nu blev jag väldigt nedstämd och ledsen om vi var iväg på varsitt håll mer än två, tre kvällar i veckan. Ibland kan det ju bli att vi inte ses mer än till sängdags vissa veckor, pga att vi är uppbokade på olika grejer, träning, träffa vänner etc och det är normalt sett inget problem, vi ser bara till att umgås lite mer under helgen eller veckan efter. Nu gick inte det alls, jag blev som sagt väldigt nedstämd och fick ett par gånger något som jag tror är panikångestattacker, det bara kröp i hela kroppen och jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det tog ett tag att hitta en bra nivå på hur mycket vi kunde planera in under en vecka för att mitt humör skulle hålla sig på en acceptabel nivå.

I början av juni gick jag äntligen ner i arbetstid. Antingen kom jag in på morgonen och gick tidigt på eftermiddagen eller så kom jag vid lunchtid och gick hem normal tid på kvällen. Efter några dar kom jag på att det var bättre att komma in senare istället för att försöka gå i tid på eftermiddagen, jag kom ju aldrig iväg när jag skulle då.

Vi tog in två sommarjobbare utöver den personen som skulle ersätta mig och den första av dom kom andra veckan i juni och från och med då koncentrerade jag mig i stort sett enbart på att lära upp honom och sen de andra när de väl började. Det kombinerat med min förkortade arbetstid gjorde livet mycket lättare. När jag fick sova mer, jobba mindre och kunde släppa på en del av ansvaret så blev jag mycket gladare och kunde börja tänka mer på bebisen och allt runtomkring det.

Nu har jag haft semester i ca fyra veckor även om de första två inte blev så mycket till semester då jag fortfarande fick svara på ganska mycket frågor och jag hade även hade en del saker kvar som jag behövde fixa för jobbet. De senaste två har dock varit helt lediga och vi har njutit av det härliga vädret och varit och badat i sjön här i närheten så gott som varje dag. Ett antal dagar har spenderats ute hos mina föräldrar på Adelsö också, där blir en bortskämd med mat och kan ligga och slappa vid poolen hela dagen.

Igår (3/8) var due date för bebisen och än så länge är det inga tecken på att den är på väg ut. Kan lika gärna bli inatt som nästa vecka så jag tar det bara lugnt och väntar. Men jag kan inte sticka under stol med att det skulle vara skönt att bli av med den här otympliga magen för nu är den både tung och stor och i vägen mest hela tiden.

Tagged in