Browsing archives for mars, 2014

Uppåt

Livet och funderingar 28 mars 2014 | 0 Comments

Det känns bättre idag. Att skriva av mig och fundera igenom det hela hjälpte mycket. Skit samma att jag har svårt att relatera till bebisen nu, tids nog kommer jag inte ha något val och just nu kan jag leva som vanligt och vara glad för det livet. Att jag tog tag i och hörde av mig till och bokade in träffar med kompisar gjorde nog sitt till också. Det har varit väldigt dåligt på den fronten ett tag nu för jag har liksom inte orkat ta initiativ till nåt och ju mer jag sitter hemma och degar desto mindre blir jag sugen på att göra nåt annat.

Jag vet ju egentligen det men är ändå så himla dålig på det i perioder. Fast jag tänker att jag inte ska vara så hård mot mig själv heller, huvudet mår inte toppen alla dagar och jag gör så gott jag kan även om det inte alltid blir helt rätt.

Tagged in

Gratulerar! Eller inte…

Livet och funderingar 27 mars 2014 | 0 Comments

Jag har kommit på en sak. Jag känner mig vansinnigt obekväm när någon gratulerar mig eller oss för att vi ska ha barn. Inte för att jag tycker den som gratulerar gör något fel, jag känner bara att det inte är något att gratulera mig för. Jo, visst är jag tacksam att det gick att bli gravid utan några problem trots att jag inte är purung och att allt ser bra ut med bebisen hittills men grejen är att jag inte känner mig särskilt glad för att vi ska ha barn. Det känns mest overkligt och när det inte känns overkligt så känns det läskigt, skrämmande och JAG VILL INTE!!

Jag fattar att det är hormonerna som spökar och jag försöker mest att inte tänka så mycket alls egentligen. Än så länge kan jag liksom ignorera att det är en bebis där för det märks inte så himla mycket men när folk säger grattis är det som att allt det här kommer upp till ytan och jag kan inte helt ärligt bara le och säga tack, vi är jätteglada. För det är jag verkligen inte. Det känns ungefär som det här inlägget jag skrev för flera år sen där jag hade problem med frasen ”Hur är läget?”. Jag önskar verkligen jag kunde känna den där glädjen och spänningen inför det här stora, faktiskt väldigt spännande, som ska hända men det är mest tomt nu.

Det som räddar mig, eller vad jag ska kalla det, är att jag är helt övertygad om det här kommer gå över, om inte innan så iaf när barnet är fött. Jag känner igen så många av tecknen från när jag var deprimerad förut så jag fattar att det här inte riktigt är jag. Jag vill ju ha barn, det ska bli jätteroligt och spännande och logiskt vet jag ju det, jag bara känner det inte just nu.

Hursomhelst, jag var hos läkaren idag och hon tyckte inte jag var regelrätt deprimerad vilket jag också kan hålla med om men jag ska få en remiss till någon att prata med och blir det värre så ska jag höra av mig igen. Jag fick också ta lite prover för att kontrollera att det inte är något fysiskt fel så vi får se. Tydligen slår mitt hjärta dubbelslag lite då och då också så jag fick en remiss för att göra EKG.

Nu ska jag göra en stor laddning sylt som jag nog ska äta till pannkakor (utan vete så klart) för jag är så vansinnigt sugen på bär. Varma bär för att vara mer exakt och pannkakor får det bli mest för att ha något att ha sylten på. Oh, dessa cravings!

Tagged in , ,

Ska den växa så här?

Livet och funderingar 25 mars 2014 | 0 Comments

Det är konstigt det här med magen och hur den växer. Jag tänkte att den skulle växa sådär lite lagom kontinuerligt men istället känns det som att det går i hack. I flera dagar tänker jag inte alls på magen och sen en dag upptäcker jag att den ökat en storlek. Inte så att jag är helt säker på att det faktiskt är det går till men det är så det känns.

Jag märker också att jag vissa dagar känner mig som en uppblåst ballong i magen och det liksom spänner och drar i huden plus att jag oftast blir mätt för ingenting då. Det pågår i en eller ett par dagar och sen lugnar det ner sig och känns mer som vanligt ett par dagar igen. Jag gissar att det är att huden som behöver töjas ut och när den töjts tillräckligt klarar den sig ett par dagar i den storleken och behöver inte töjas lika intensivt.

Tagged in

Nähäp, järnvärdet var det inte

Livet och funderingar 21 mars 2014 | 0 Comments

Det var inte järnvärdet, det låg på samma nivå som förra gången för typ två månader, dvs inte superhögt men inom gränsen för vad som är okej. Jag är förvånad för jag trodde verkligen att det var det. Eller kanske snarare hoppats att det var det för det är ändå relativt enkelt att åtgärda.

Efter en del pratande med barnmorskan om vad det skulle vara istället och hur jag känner nu så sa hon att det låter som att jag är deprimerad. Min första tanke var att nej, det kan jag ju inte vara. Visst, för en sisådär två, tre veckor sedan var jag väldigt nedstämd och inget kändes roligt men det är mycket bättre nu. Jag kanske inte är superglad direkt men det är långt ifrån så mörkt som det varit. Självklart har tanken slagit mig, jag läste t ex i höstas att har man pmds är det större risk att man får en graviddepression. Men eftersom jag jämfört med hur det kändes när jag hade utmattningsdepressionen för några år sen så har jag liksom tänkt att nej, jag är inte deprimerad för det är ju inte på långa vägar så illa som då.

Men som hon sa, dels kan det ju vara så att det faktiskt inte är lika illa nu men att det är bra att kolla upp så det inte blir värre och också att det kanske inte ”ska” kännas på samma sätt. Även om båda tekniskt sett är depressioner betyder ju inte det att de upplevs exakt lika.

Nu när jag låtit det sjunka in en stund så känns det inte så orimligt som jag först tyckte. Tänker jag efter lite mer och tittar på symptomen jag har så måste jag ju säga att det t o m är ganska troligt. Jag är så vansinnigt trött och orkeslös hela tiden, jag orkar inte ta initiativ till något, att bestämma saker känns sjukt jobbigt för att inte säga oöverkomligt ibland, särskilt vardagliga saker som vad vi ska laga till middag. Jag har svårt att koncentrera mig på jobbet, svårt för koncentration överlag och jag är inte det minsta lockad att göra sånt som jag vet jag brukar tycka är roligt. Jag är lättstressad och lättirriterad och gråter mer än vanligt. Jag har liksom inget filter mot omvärlden och små saker kan bli hur stora som helst i mitt huvud och få mig på jättedåligt humör. Det och humörsvängningarna är väl iofs något som ofta kommer med gravidhormonerna i allmänhet men de är ju ändå bara en del av allt det andra.

Det jag blir mest ledsen över är att jag inte är särskilt glad för bebisen, eller glad och glad, jag är snarare ganska likgiltig inför den och det känns så himla trist. Som barnmorskan sa, den här tiden efter att man gjort ultraljudet och fått veta att allt såg bra ut (för det gjorde det ju) brukar vara en glad och förväntansfull tid och det kan jag inte direkt påstå att jag är.

Det som däremot, enligt mig iaf, har talat emot att det skulle vara en depression är att jag överlag inte känner mig så himla nere. Livet känns inte så nattsvart som det kunde göra när jag var deprimerad förut. Visst är vissa dagar riktigt blä och jag är väl generellt inte så glad som jag brukar men inte alls på samma sätt som då.

Jag har iaf en läkartid bokad nästa torsdag så fortsättning följer kan man väl säga.

 

 

Hon frågade mig rakt

Tagged in , ,

Så trött

Livet och funderingar 19 mars 2014 | 0 Comments

Jag är sååå himla trött. Jag läser i såna där käcka vecka-för-vecka-beskrivningar av graviditeten och de proklamerar glatt att inne i andra trimestern brukar de flesta bli piggare och få mer energi. Jag skulle kunna sova 12 timmar på natten och gärna ta en tupplur på dagen utan problem. Högst troligt är det mitt järnvärde som sjunkit alldeles för mycket och jag har fått en tid för att kolla det imorgon så jag håller tummarna att det går att lösa för det här är inte så roligt.

Det tråkiga är inte så mycket tröttheten i sig, sova kan jag göra, men jag blir ju så orkeslös och initiativlös också. Jag skulle gärna träffa kompisar och boka in lite roliga aktiviteter men jag orkar liksom inte ta tag i det och bestämma nåt. När jobbdagen är slut vill jag helst hem så fort som möjligt och lägga mig på soffan och slösurfa/läsa något tills det är dags att gå och lägga sig. Som tur är har jag vett att tvinga mig till att göra några saker iaf, igår tränade jag och i förrgår masade jag mig äntligen iväg till butiken och köpte nya bh:ar. Mah gawd vad oskönt det är tvinga in sina boobs i för små bh:ar och vilken lättnad det är nu när jag har några som sitter skönt och som jag inte behöver oroa mig för att de skulle trilla ut när jag böjer mig fram. Fattar inte att jag inte tagit itu med det tidigare. Men ja, tröttheten, Tröttheten!

Tagged in

En naken mage

Livet och funderingar 17 mars 2014 | 0 Comments

Idag hade jag för första gången på mig en klänning på kontoret som gjorde att man kunde se magen tydligt. Hemma har jag gått omkring med den klänningen mycket eftersom den är så himla skön (tack Åsa) och känt mig hur bekväm som helst.

Men på kontoret kände jag mig, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva, men typ naken. Alla kan se min mage och jag tror att det är uppenbart att jag är gravid och inte bara rund om magen för nu börjar den bli såpass stor. Men det känns så privat på nåt sätt, för hittills (i typ fem månader) så har vi bara pratat om det med vänner och familj och det har inte varit några problem att inte visa det om jag inte velat. Men nu går det inte längre att inte visa och jag tycker det typ är lite pinsamt. Alltså, jag märker ju själv att det är ologiskt tänkt, det är inget som är farligt, konstigt och definitivt inte pinsamt att vara gravid, men det är så jag känner. Alla andra jag ser som är gravida tänker jag så klart inte så om så jag förstår inte vad the big deal är med mig själv. Varför känner jag att jag helst vill gömma mig bakom stora kläder?
Som jag sa sist så har jag så himla svårt att relatera till den här personen jag är nu, den som ska bli förälder om bara ett par månader och det är väl det som spökar. Nu när jag inte kan gömma det längre blir det på nåt sätt så mycket verkligare.

Nu låter det kanske som att jag inte är särskilt glad för det här men så är det inte alls. Jag ser framemot det men grejen är väl att jag helt enkelt inte kan föreställa mig hur det kommer bli när bebisen väl är här. (Ja, tekniskt sett är den ju ”här” men när den är utanför mig så att säga.)

Tagged in ,

Vad har jag gett mig in på?

Livet och funderingar 11 mars 2014 | 2 Comments

Det här med barn alltså, det känns inte riktigt som jag. Jag läser på om allt från förlossning till amning, sjalar, tygblöjor och undrar inombords vem är den här människan? När blev jag den personen som nyfiket läser om allt möjligt som handlar om bebisar och tycker det är intressant och avkopplande? Fattar faktiskt noll, för det här med att vi ska ha barn, det kan ju inte riktigt stämma. Jag har nog bara blivit lite tjockare och att mensen har uteblivit ett tag, det har hänt förut.

Tagged in ,

Nej, jag har inte gett upp på världen (än)

Livet och funderingar 7 mars 2014 | 2 Comments

Jag har bara haft en sjukt lång bloggpaus. Inte för att jag lovar att jag kommer skriva så himla ofta nu heller men jag tänkte iaf ge er en update om vad som hänt sen sist. Det har varit ett omtumlande år på många sätt och även om det inte känns som det just nu är det mycket som har hänt. De största grejerna är dessa, utan inbördes ordning:

  • Jag har äntligen vågat erkänna för mig själv att jag är feminist
  • Jag har slutat äta vete/spannmål
  • Vi har flyttat till hus
  • Vi ska ha barn

Jag har äntligen vågat erkänna för mig själv att jag är feminist

Ganska länge nu, jag skulle gissa på iaf 1 1/5 år har jag läst väldigt mycket bloggar, artiklar och annat vad gäller feminism. Jag kan ärligt säga att jag var skeptisk till en början och tyckte att mycket var överdrivet eller rentav felaktigt. Men varteftersom har jag öppnat ögonen och börjat se allt sånt jag tidigare inte reflekterat över och även fått en annan insikt i mina egna erfarenheter. Det är otroligt intressant om än inte alltid så upplyftande att höra om andra som har haft exakt samma erfarenhet i förhållanden, ute på krogen, i arbetslivet etc och då börjat se mönstrena i hur människor beter sig och att det inte bara är enstaka händelser jag råkat ut för.

När jag skriver att jag äntligen vågat erkänna så menar jag också precis det. Även om jag sympatiserade och höll med om det mesta jag läste på de feministiska bloggarna så ville jag länge inte kalla mig själv feminist. Det var en stämpel som jag hade svårt att känna mig bekväm med. Mycket tror jag det berodde på nidbilden av feminism och feminister som finns i samhället för även om jag inte alls längre höll med om den bilden så fanns den ändå kvar i bakhuvudet för den var så inpräntad i mig. Att dessutom höra om och även med egna ögon se allt hat som öses över alla (kvinnor) som skriver om feminism och genus gjorde ju inte heller saken lättare.

Inte så att jag har eller har haft planer på att bli en renodlad feministbloggare själv men det är klart att (om jag nu fortsätter blogga) det jag skriver här kommer reflektera mina åsikter. Det har tagit tid att verkligen erkänna för mig själv att ja, jag är feminist men nu så!

Jag har slutat äta vete/spannmål

Vilket är ett av de bästa beslut jag tagit i matväg kan jag säga. Jag har aldrig haft några problem med magen och jag har alltid tyckt att jag mått bra men det var för att jag helt enkelt inte visste hur mycket bättre det faktiskt kan bli. Magen känns så lugn och tillfreds nu och det är så himla skönt. Andra positiva saker är att jag aldrig blir så där ooof-mätt man kan bli efter man ätit t ex en pizza eller en laddning pannkakor. Mätt blir jag så klart men på ett mjukt och behagligt sätt och inte den där klumpen i magen som det ofta blir annars. Jag tycker också kroppen blivit bättre på att känna av vad den verkligen behöver och det är sånt jag blir sugen på istället för att bara vilja ha chips, godis och såna saker. Äter mycket mer grönsaker, frukt och ja mat helt enkelt nu eftersom det är det jag är sugen på. Visst äter jag godis och sånt då och då men jag är inte i närheten så sugen på sånt numera och det är fantastiskt.

Jag trodde jag skulle sakna mycket av det jag inte längre kan äta men efter bara någon vecka helt utan vete försvann suget. Jag har inte ätit en kanelbulle sen i maj förra året och då har jag ändå kontor precis bredvid Fabrique som har de absolut godaste bullarna jag ätit och känner lukten varje dag jag går förbi. Men jag saknar det inte för suget finns inte. Ibland kan jag sakna konsistensen av bröd, särskilt när det gäller att äta hamburgare men med alla fördelar jag upplever är det lätt att ändå låta bli. För att inte den här updaten ska bli superduperlång får jag nog sluta där men jag ska nog skriva mer om det här senare.

Vi har flyttat till hus

Efter år av letande köpte vi äntligen huset vi nu bor i i våras och här kan ni se en bild på hur huset ser ut på utsidan. Trots att det inte alls är ett sånt hus vi hade tänkt oss från början så är det helt underbart att bo där och vi trivs väldigt bra. Inte en enda gång har jag längtat tillbaka till lägenheten! Att äntligen ha plats att breda ut sig och en sån sak som att vi har ett hobbyrum, fattar ni, ett HOBBYRUM!?! där jag har bokhyllor där ALLA mina pysselgrejer får plats, förstår ni lyckan? Nej, alla kanske inte gör det men ni som gör det ja, ni nickar förhoppningsvis i samförstånd och är kanske lite avis till och med (blir ibland avis på mig själv för att jag har det så bra hur nu det går till).

Sen skulle jag så klart önska att vi hade kommit mer iordning än vad vi har idag (ett rum är t ex fortfarande fullt av ouppackade kartonger) men det går iaf sakta framåt. Ingen av oss är särskilt förtjust i inredning så vi lägger helst inte mer tid än absolut nödvändigt på det och då tar det tid, låååång tid. Men vi har å andra sidan tänkt att bo i huset i många år framöver så det är väl egentligen ingen panik.

Vi ska ha barn

Enligt många skulle det här nog vara den absolut största grejen av allt på min lista men jag har nog inte riktigt tagit in vad det är som ska hända än. Ja, det var planerat men trots det fattar jag inte riktigt. För trots att jag har flera vänner som har barn kan jag inte riktigt relatera än, allt jag vet är att jag blir större och jag har något som gör fruktansvärt ont och inte sällan ger upphov till skador att se framemot (ja, om ni mot förmodan inte skulle fatta så är det förlossningen jag pratar om).

Tiden efter är som ett ingenting just nu. Jag läser på om allt möjligt vad gäller bebistiden och amning och sånt jag kan komma på men det är ändå bara så teoretiskt än så länge. Det är svårt att se fram emot något jag inte har någon erfarenhet av och vet om jag kommer älska eller avsky. Jag är övertygad om att jag kommer älska barnet men jag är långt ifrån säker på vad jag kommer tycka om att vara hemma och allt annat som har med att ta hand om barnet att göra. Om jag fortsätter skriva lite mer regelbundet nu (ja, jag vet att jag tjatar om det men vet faktiskt inte vad jag vill än) så är det nog ganska stor sannolikhet att mycket kommer handla om graviditeten och vad jag tänker om den och barn.

Så ser läget ut nu. Inte lätt att summera nästan ett år i ett blogginlägg men there you have it.