Browsing archives for februari, 2012

Tillbaka från semestern

Livet och funderingar 29 februari 2012 | 0 Comments

I tre veckor har jag haft semester och solat och badat i härliga Thailand och är nu hemma igen. Tidigare har jag känt att 2,5 till 3 veckor är en ganska lagom tid att vara borta på en sån här resa men den här gången skulle jag lätt kunnat vara borta åtminstone en vecka till. Jag vet inte om det berodde på det underbara sällskapet (min pojkvän) eller något annat men jag ville verkligen inte åka hem. Och nu när jag är hemma är det så väldigt svårt att anpassa mig till vardagen igen.

Känns lite som att mitt sinne och medvetande fastnade nånstans på vägen och inte riktigt följde med hela vägen hem. Jag är inte riktigt här än och det är störande. Jag känner mig distansierad och främmande inför den här vardagen och allt som jag förväntas göra och delta i och allt som jag vill göra men inte kan hitta tillbaka till. Jag vill vara här och nu, inte där och då och det nu på en gång (otålig, jag? näääää).

Jag vet att det här säkert blir bättre om ett par dagar när jetlagen lugnat ner sig och jag hunnit landa i vardagen igen, men jag kan ändå inte släppa tanken på att det har varit så här till och från ganska länge nu. Jag känner mig vilsen i livet och vet inte riktigt vad jag ska göra för att hamna på rätt spår igen. Men det blir mer och mer tydligt att något måste ske och det snart för det här har verkligen pågått allt för länge. Jag vill inte förlora fler år av mitt liv.

Egen tid och behovet av sällskap

Livet och funderingar 1 februari 2012 | 0 Comments

Jag brukar behöva mycket tid för mig själv för att må bra och känna att jag kan ägna tid åt mina egna intressen. Jag trivs med att vara själv och kan verkligen uppskatta de kvällar min pojkvän är iväg på något och njuta av ensamheten. Men nu är han iväg en hel vecka och jag håller på att gå sönder av saknad. Och lite av ensamhet också.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig men jag har varit så fruktansvärt trött den senaste veckan och det har resulterat i att jag inte träffat så mycket människor som jag egentligen behöver. Det är en balansgång det där, behovet av att vara själv och behovet av att träffa andra människor. I och med att jag har ett väldigt ensamt jobb, både sällskapsmässigt och kompetensmässigt, har jag ett större behov av att träffa människor på kvällarna än när jag har ett jobb med många kollegor. Men behovet av att vara ensam är fortfarande lika stort vilket ofta gör det till en svår, för att inte säga omöjlig ekvation att få ihop. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag lever hela mitt liv på halva tiden.

Förstå mig rätt nu, jag gillar mitt jobb och de jag jobbar med (de få som jag nu träffar) och tror på det vi gör men det tar tyvärr inte bort det faktum att jag oftast äter lunch själv, aldrig snackar skit över en fikapaus och inte har någon att diskutera tekniska lösningar med. Jag vet att det är så det är och måste vara för tillfället och jag visste det när jag gav mig in i detta men det betyder inte att jag behöver gilla det. Det jag däremot måste göra är att hantera det och det tycker jag att jag normalt sett gör ganska bra.

Det som gjort att början på denna vecka varit så himla piss är nog att min pojkvän, som sagt, är bortrest. Självklart är det inte nåt problem i sig att vara utan honom en ynka vecka, även om jag saknar honom (ja, okej, väldigt mycket), det är bara det att jag nog inte fattat hur mycket av mitt sällskapsbehov han fyller. Kombinationen av att han är bortrest och att jag varit så fruktansvärt trött sen förra helgen att jag helt enkelt inte orkat ta mig ut blev lite för mycket för mitt sällskapstörstande jag att hantera. Man kan säga att det tog mig lite på sängen hur dåligt det fick mig att må och att jag i princip blir knäpp i huvet av att inte prata med eller umgås med någon på ett par dagar.

Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig det vid det här laget men det har jag tydligen inte. Till mitt försvar får jag tillägga att  jag inte varit ifrån honom mer än ett par dagar förut så länge vi varit tillsammans. Iaf inte om man räknar tid som jag varit hemma och han bortrest, det omvända är alltid lättare, och inte heller räknar förra året då han också var borta men då var jag ju, bokstavligen, sjuk i huvudet så det går inte att jämföra.

Turligt nog tog jag mig i kragen och gick och träffade härliga människor igår, även om det inte blev så länge så var det välbehövligt och idag känns allt mycket lättare. Även om jag fortfarande saknar min pojkvän vansinnigt.

Tagged in