Hon var ju hungrig!

Livet och funderingar 2 maj 2015 | 0 Comments

Ibland känner jag mig som den sämsta föräldern som inte har nån aning om vad mitt barn försöker säga mig.

I ett par kvällar har hon varit väldigt speedad och liksom hetsammat när det varit dags att sova. Alltså ammat en liten kort stund för att sen vända/kasta sig bort för att på en gång komma tillbaka och börja amma igen. Hon har haft väldigt svårt att komma till ro och det har tagit lång tid innan hon somnat.

Tidigare har nattningsrutinen varit sån att vi fixat henne för natten, dvs bytt blöja och satt på pyjamas, sen har hon och jag lagt oss i sängen och ammat en stund och så somnar hon. Ibland har vi gått upp en stund efter att hon ammat för att hon inte var tillräckligt trött när vi la oss. Då är vi uppe en stund till och försöker igen när hon visar trötthetssignaler vilket oftast blivit inom en timme.

Men de senaste dagarna har det alltså inte alls funkat som tidigare. Vi har väl tänkt att det ändrats iom den utvecklingsperiod hon precis gått igenom och att det bara varit att gilla läget.

Men efter ett par kvällar med nattningar som tagit uppåt en timme, vilket är väldigt länge för oss då det tidigare tagit max en halvtimme men oftast har hon somnat så fort hon ätit, så började jag lessna. Och då slog det mig, hon kanske är hungrig?! Anledningen till att jag inte tänkt på det tidigare är för att vi oftast äter middag så pass sent att det i princip är dags för henne att sova så fort den är färdigäten. Hon borde ju då inte vara hungrig har jag i min enfald trott.

Hursomhelst, när tanken slagit mig så lät det helt rimligt iom hennes amningsbeteende och om inte annat så värt ett försök. Så vi gjorde en laddning gröt och trodde inte det var sant när hon slukade allting så vi fick göra en portion till. Stackarn, här har hon i flera dagar fått somna hungrig och vi tröga föräldrar har inte fattat nånting.

När hon väl ätit upp och vi kom upp till sängen igen så somnade hon på tre röda. Det var väl visserligen delvis för att klockan hunnit bli ganska mycket men ändå.

Så nu har vi gjort som rutin att äta gröt innan läggdags, oavsett om det blir direkt efter middagen och vilken skillnad det blivit. Nu är vi tillbaka till att läggningen tar ungefär en kvart och hon verkar nöjd och somnar lugnt och skönt.

Tagged in ,

8 månader

Livet och funderingar 1 maj 2015 | 0 Comments

Sen sist jag skrev så har det varit så sjukt intensivt. Har tänkt flera gånger att jag vill skriva en uppdatering för att det är så roligt att ha kvar för oj vad fort en glömmer, men tiden alltså… Varenda vaken sekund så är det full rulle. Dessutom har inte orken varit på topp då vi varit mer eller mindre konstant sjuka här. Har inte jag varit det har pojkvännen och/eller dottern varit det och det tar på krafterna. Särskilt som hon sover sämre (såklart!) när hon är alldeles snörvlig och sover hon sämre så gör jag det också eftersom hon ligger precis bredvid och dessutom vill  snutta nästan hela tiden (täpptheten släpper ofta då ett tag, den fantastiska bröstmjölken är tydligen slemlösande också). Så det här blir en monsterpost för att få med så mycket jag bara kan komma på om de senaste månaderna.

Krypa har hon i vilket fall gjort länge nu och det är inga problem, det klarar hon galant själv. Däremot så ställer hon sig upp mot allt hon kan hitta, spelar liksom ingen roll om det är tillräckligt stadigt att luta sig mot eller inte, ställa sig upp ska hon ändå. Det här resulterar ju i att hon trillar och slår sig, ofta. Konstant passning är det som har gällt så jag har i princip suttit med henne hela tiden hon varit vaken. Vi har barnanpassat en del men det går ju liksom inte att göra det helt säkert utan att typ vaddera alla rum från golv till tak. Trillar gör hon ju titt som tätt även om jag är med, vill mest försöka se till att det inte blir några allvarliga incidenter.  

Det har blivit bättre de senaste veckorna, hon är mycket stadigare så nu kan jag slappna av på ett annat sätt när hon far omkring, mycket också för att hon lärt sig att ta sig ner till golvet igen från stående. Nu kan hon också gå längs med saker och även förflytta sig mellan t ex fotpallen och soffan. Hon kan stå helt fritt också, men inte så värst länge än. 

Men nu när jag inte behöver hålla koll hela tiden för att hon inte ska trilla omkull så är det så klart andra saker som dyker upp istället. Hon har t ex börjat klättra, hon klättrade bl a upp för hela trappan för några dagar sedan. Självklart var jag med som säkerhet men hon klättrade själv. Hon har också börjat öppna skåp och lådor och riva i allt spännande som finns däri så nu är det nog dags för barnsäkring av dom.

Sen blir hon ju också längre hela tiden (duh!), lite fortare än vad vi föräldrar hinner med verkar det som för rätt som det är når hon något som vi tidigare inte behövt fundera över. T ex så når hon upp till soffbordet nu (vi har ett ganska högt så hon har inte brytt sig om det tidigare) där vi tidigare kunnat lägga saker hon inte skulle få tag på men nu har hon väldigt snabba och långa armar som når fjärrkontroller och allt annat som ligger där.

Hon är för det mesta väldigt glad, hon vaknar med ett leende och det fortsätter så hela dagen. De få gånger hon gråter eller är lite kinkig är när hon trillat och slagit sig eller när hon är väldigt trött. Men även när hon är supertrött brukar hon sällan vara svår att hålla på bra humör tills hon kan somna.

Det mesta är spännande och skojigt och ska undersökas. Hon är väldigt förtjust i att vara ute, både på promenad i sjalen och krypandes på backen. Ibland när det gått (alldeles) för lång tid sen jag tagit en promenad ser jag henne ta längtansfulla blickar ut mot fönstret och liksom visar att hon vill ut.

När vi väl är ute på promenad gillar hon verkligen när det blåser. Att titta på och känna på buskar och trädgrenar som det blåser i är tydligen otroligt spännande, så det är nåt vi kan göra länge (iaf tills jag tröttnar). Förut gick jag ofta ut på promenad när det var dags för henne att sova men nu passar jag på när hon är pigg för att hon ska kunna se så mycket som möjligt. Sova kan vi ju göra hemma i soffan istället.

De senaste dagarna har jag knutit upp henne på ryggen och varit ute i trädgården och fixat, grävt i rabatter, krattat, klippt häck mm och det har funkat superbra. Hon sitter där glatt på ryggen och observerar allt jag gör och kommer med glada utrop då och då.

Hon tycker det är jättekul att träffa nya människor, särskilt barn, och se nya miljöer. Roligast verkar det vara med lite större barn för de kan hon krypa efter när de kryper/går (och lära sig nya hyss ifrån ;)). Äldre barn är också lättare för mig för hon kan vara ganska hårdhänt och större barn är ju dels lite tåligare och dels kan de ta sig därifrån själv om det blir för jobbigt. Med mindre barn måste jag passa hela tiden så hon inte tar tag eller trycker för hårt. Hon är själv ganska tålig också och verkar inte bry sig nämnvärt om andra barn är lite hårdhänta mot henne eller tar hennes leksak, då tar hon bara tillbaka den eller hittar nån annan.

Det kan dock vara stört omöjligt att få henne att sova när vi är iväg nånstans, då finns det på tok för mycket saker att upptäcka för att ha ro att somna. Men tack och lov så är hon, som jag sa, oftast vid gott mod även när hon är supertrött så det brukar vara okej ändå. Sen sover hon ikapp när vi är hemma istället. Förra söndagen var vi inne i stan i flera timmar, precis över hennes eftermiddagslur men hon höll sig vaken hela tiden men slocknade på nån sekund så fort vi satte oss i bilen.

Mat har hon fått börja att testa på sen hon var ca 6 månader. Vi har kört stenhårt på BLW, vilket kortfattat innebär att hon äter själv och bestämmer själv över hur mycket hon vill äta vanlig mat respektive amma. Det är verkligen kul att se hennes utveckling, i början var det knepigt att få tag på hala saker som päron eller mango, men nu fixar hon det utan problem. Hon dricker vatten och smoothie ur glas och klarar det galant, för det mesta iaf. Det blir så klart mer eller mindre (oftast mer) kladdigt när hon äter men det är smällar en får ta för det märks att hon tycker om det och verkligen vill äta själv.

Så, nu _måste_ jag publicera den här posten. Jag började skriva på den för nästan en månad sen, strax innan hon skulle bli 8 månader. Nu är hon snart 9 så mycket av det som står här har redan ändrats men jag ville ändå skriva klart det här.

Tagged in ,

Fem och en halv månad

Livet och funderingar 26 januari 2015 | 0 Comments

Hon är inne i en så rolig period nu och jag tänkte försöka skriva ner sånt jag kommer på för att inte glömma bort allt som händer.

Hon kryper ordentligt nu så inget är säkert hemma längre. Allt ska klämmas, kännas och smakas på. Verkar det hon hittar stadigt nog, trappan t ex eller mina ben när jag sitter på golvet, eller ja, det räcker väl egentligen med att det går att ta tag i, drar hon sig upp till knästående och idag till och med upp på fötterna. Hon har dock inte riktigt balansen där än så rätt som det är tippar hon åt sidan och rullar runt till rygg, förhoppningsvis utan att ha slagit i huvudet alldeles för hårt. Hon brukar vara riktigt bra på att rädda huvet, för det mesta blir det bara en liten lätt duns men är hon trött, och det är lite senare på kvällen får vi se till att passa noga för annars kan hon slå sig ordentligt. Hon har ju inte direkt nåt vett ännu om man säger så.

En sak som ser riktigt roligt ut är när hon får för sig att hon ska smaka på golvet, då lägger hon sig platt på golvet med armarna utåt och slickar på golvet. Första gången jag såg det så trodde jag hon var typ jättetrött och inte orkade hålla huvet uppe mer och bara ville vila en stund. 

Hon är väldigt förtjust i mina fötter, särskilt om jag har färgglada strumpor. Hon kan roa sig länge med att hänga över mina ben och liksom attackera tårna med munnen. Det är ganska ofta jag går omkring med blöta strumpor numera.

För det mesta är hon så himla glad, så fort hon får syn på en kommer världens leende. Gärna med tungan ute, vilket är den senaste veckans grej tydligen, hon lipar åt allt och alla nu och övar på pruttljud. Hon har faktiskt blivit riktigt bra på det, numera får hon ofta till det, för några dagar sen blev det oftast bara att hon blåste luft.

Jag har sett några enstaka gånger de senaste dagarna att hon öppnat och stängt munnen ganska fort, ungefär som en fisk, utan att hon gjort ljud samtidigt. Det ser så klart sjukt kul ut och jag har undrat vad hon försöker göra. Idag började hon låta lite samtidigt och det är uppenbart att hon försöker lära sig att göra nya ljud. Det låter ibland lite som babababa eller typ en början på mamma. Vi lär väl få se hur det går med det de närmsta dagarna.

Tagged in ,

Jag är inte klar än

Allmänt 11 januari 2015 | 0 Comments

Den här gången känner jag mig inte riktigt klar med julen än. Jag vill ha mer julmys, glögg, pepparkakor, glögg, julmusik och sa jag GLÖGG?!

För trots att jag för en gångs skull varit hemma hela hösten och teoretiskt sett haft tid att verkligen njuta av julen hela december så känner jag mig verkligen inte alls färdig. Så här långt in i januari brukar jag känna mig nöjd och tycka det är skönt att plocka undan julsakerna men i år känns det mest bara trist.

Det är som att min uppfattning av tiden och verklig tid som förflyter inte är i synk. Mina dagar och veckor flyter ihop så att två veckor kan kännas som en men ja, resten av världen anser ju att det faktiskt gått två veckor.

Men jag ger inte riktigt upp ännu, de flesta julsaker är visserligen redan nerplockade, men jag har en, än så länge, välfylld kartong glögg kvar och den är det ju ingen idé att spara till nästa år för då blir den ju bara dålig!

Årssammanfattning 2014

Livet och funderingar 2 januari 2015 | 0 Comments

Jag har sett flera stycken fylla i den här listan och blev för en gångs skull inspirerad att göra det själv.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?

Japp, fick barn!

Genomdrev du någon stor förändring?

Att få barn känns som en stor förändring även om beslutet om det tekniskt sett skedde 2013. Så kanske att jag äntligen fick gehör för att anställa en ny person till vårt företag.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 

Ja, väldigt många faktiskt. Min bror fick barn 5 dagar efter oss, totalt oplanerat. Tre av mina vänner fick barn utspritt över året och grannen fick barn några veckor efter oss. Kul!

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?  

Ja, 10 augusti då vår dotter föddes är ett datum jag aldrig kommer glömma så klart.

Dog någon som stod dig nära? 

Nej.

Vilka länder besökte du? 

Bara Sverige för en gångs skull.

Bästa köpet? 

Hmm, det här var en svår fråga. Bilen kanske eftersom den varit välanvänd sen dess, dragkrok och kombi är en nödvändighet när en bor i hus känns det som.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Min sambo och min dotter får mig att le och skratta varje dag så ja.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? 

Glädjen över att träna. Jag har börjat träna lite lätt igen men mest på såna där mamma/barn-pass och det är väldigt skönt i kroppen efter träningen men oj vad tråkigt det är. Saknar verkligen att komma till polestudion och träna järnet för att det är så himla roligt och knappt märka att det gått en och en halv timme. Just nu känns det som att jag aldrig kommer vara pepp på att träna igen.

Vad önskar du att du gjort mer?  

När jag var gravid så skulle jag mått bra av att röra mig mer även om det bara var kortare långsamma promenader. Annars kanske att jag generellt lyssnat på kroppen mer än vad jag gjorde och då menar jag mer mitt psykiska mående. Mådde verkligen inte bra av att jobba heltid så länge som jag gjorde.

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Jobbat. Som jag skrev ovan så jobbade jag heltid alldeles för länge. Klarade inte alls av stress och press under graviditeten och jag borde verkligen tagit det på större allvar för jag mådde så mycket bättre så fort jag gick ner till halvtid.

Favoritprogram på TV? 

Jag brukar inte titta så mycket på tv men i år har det faktiskt blivit en hel del efter att vi fick barn. Dock mest Netflix och Viaplay där jag plöjt igenom en massa serier. Så kanske serien Switched at Birth.

Bästa boken du läste i år? 

Har inte läst så många böcker i år (vad gjorde jag hela semestern när jag bara var gravid och otymplig egentligen?), iaf inte jämförelse med vad jag brukar och de jag har läst har i de flesta fall varit barnrelaterade. De två böcker jag haft mest nytta av är Amning i vardagen och Ina May’s Guide to Childbirth. Den första tror jag varit en rejäl hjälp till att få den problemfria amning vi haft och den andra var den snuttefilt och trygghet jag behövde inför förlossningen.

Största musikaliska upptäckten? 

Haha, Imse Vimse Spindel kanske?

Vad var din största framgång på jobbet 2014? 

Att jag överlevde? Nej, det är lite för dramatiskt, så illa var det inte och det var inte jobbets fel att jag mådde så dåligt. Nej, största framgången som jag är sjukt glad över är att jag lyckats övertala en av mina vänner och tillika en fantastisk programmerare att börja jobba med oss.

Största framgång på det privata planet? 

Oj, det här var svårt. Det här med att vi fick barn vet jag inte om det räknas som en framgång, jag menar det är ju något som väldigt många går igenom. Iofs är det första gången för oss så det är väl en framgång att allt gick bra och att vi fick en fantastiskt fin och frisk dotter.

Största misstaget? 

Som jag skrev tidigare så att jag inte lyssnade på min kropp bättre och gick ner i arbetstid tidigare. Relaterat till det var det också ett misstag att inte ta in en ersättare till mig mycket tidigare än vi gjorde.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Både och skulle jag säga. Första halvåret var jag deppigare och mer ledsen än jag varit på flera år men andra halvåret, efter att hon föddes, har jag varit mycket gladare.

Vad spenderade du mest pengar på? 

Utan att ha kontrollräknat så tror jag att det är vårt barn. Vi har fått väldigt mycket, kläder, barnvagn m m men det är ju en himla massa annat vi skaffat iom hela barngrejen. Skötbord, sjalar, bärsele, barnstol, bilstol, amningskudde, större sängar.

Något du önskade dig och fick? 

Ett glatt och friskt barn.

Något du önskade dig och inte fick? 

En skadefri förlossning.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? 

Vi hade tårt- och kak-kalas på eftermiddagen här hemma. Det var  ett perfekt sätt att ha folk över när vi ännu inte kände oss helt varma i kläderna med det här med att ha barn.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Jobbat mindre och tränat mer. Känns som ett sånt där svar som väldigt många skulle skriva men det är inget som hör till vanligheterna för mig. Normalt sett, när jag inte är gravid, så jobbar jag alldeles lagom mycket och jag tränar så mycket som är jag nöjd med. Men i år blev det bara fel.

Vad fick dig att må bra?  

Min sambo.

Vem saknade du? 

Min farmor. Det var många år sen hon dog men i år har jag saknat henne mer än annars.

De bästa nya människorna du träffade? 

Min dotter helt klart.

Mest stolt över? 

Att jag höll mig lugn genom hela förlossningen, trots att det tog tid och var lite besvärligt, så att även vår dotter var lugn genom hela processen.

Högsta önskan just nu? 

Att vi skulle ha råd att anlita en inredningsarkitekt som kan hjälpa oss att få ordning här hemma.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  

Inte säga ja till att göra saker på jobbet om det går ut över min sambo och dotter. Jag har jobbat lite till och från nu under hösten för det har inte funkat så väldigt bra med den ersättare vi hade för mig och det har inte varit bra för mitt humör. Jag kommer jobba lite då och då, styrelsemöten och andra planeringsmöten men det är bara roliga saker så det är okej. Men jag ska verkligen se till att njuta av att vara hemma med min dotter.

3 Achievements unlocked, 20 december

Allmänt 21 december 2014 | 0 Comments

Igår var en stor dag för vår dotter, hela tre nya saker lyckades hon göra.
1. Krypa
Hon har länge övat på krypningen och kunnat ta sig runt lite random, men idag var första dagen det var riktigt tydligt att hon målmedvetet tog sig framåt. Det går fortfarande inte fort och är inte särskilt stabilt men framåt (och bakåt) kommer hon definitivt.
2. Skratta
Jag satt och slog in julklappar på golvet medan hon kröp omkring och pillade på diverse saker. När jag började korva snöret med saxen såg jag att hon tittade upp och började le. Ju mer jag gjorde desto mer log hon och började göra skrattljud. Tidigare har hon liksom bara lett väldigt stort när hon verkat velat skratta och möjligtvis låtit he he, typ. Nu fick vi för första gången höra henne skratta på riktigt. Så himla härligt! Exakt vad som var så himla roligt med att korva snören vet jag inte. När jag slog in fler paket idag så blev det inte alls samma reaktion, visst log hon men inte mer än så.
3. Vända sig från  rygg till mage, fel sida
Hon har ju kunnat vända sig från rygg till mage länge nu, tror hon började göra det strax innan hon blev tre månader. Men hon har hela tiden rullat åt vänster för att komma runt. Det har ställt till problem ibland när något varit i vägen åt det hållet. Då har hon inte kunnat välja att rulla åt andra hållet istället. Men igår, efter en stunds övning så klarade hon av det även åt höger.

En mycket  händelserik dag för henne  (och oss) med andra ord.

Fyra månader

Livet och funderingar 11 december 2014 | 0 Comments

Lagom till att vår nya familjemedlem fyller fyra månader (igår) tänkte jag försöka mig på en sammanfattning av hur de senaste månaderna varit. För att det inte ska bli superduperlångt tänkte jag skriva lite allmänt här om hur jag upplevt tiden efter hon föddes och sen försöka skriva separata inlägg med specifika saker såsom amning, sömn och sovandet, matallergin mm. Allt är kanske inte så jätteintressant för utomstående men jag vill skriva ner saker medan jag kommer ihåg för min egen skull. Så ifall du inte redan gissat det kan jag upplysa om att det framöver nog mest kommer bli en himla massa bebisprat.

Efter en ganska lång förlossning som slutade med sugklocka (mer om det en annan dag, hoppas kunna skriva ner min förlossningsberättelse nån dag snart innan jag helt glömmer bort den) föddes vår dotter den 10 augusti, exakt en vecka efter planerat datum. Att äntligen få träffa den där som härjat runt i magen i nio månader och liksom fatta att det var en riktig person var fantastiskt och omtumlande. Jag kan helt ärligt säga att jag nog inte riktigt fattat att vi skulle ha barn förrän hon faktiskt var här. Tror nog det är så för väldigt många förstagångsföräldrar, det går inte riktigt att föreställa sig hur det är att få barn innan det är fött.

Vi fick ligga kvar på BB i fyra dagar, dels för att jag var ganska manglad efter förlossningen, jag tappade en del blod och hade väldigt lågt järnvärde så jag kunde inte ta mig till toaletten de första dagarna för jag hade sån yrsel och dels för att vårt barn fick gulsot och låg och balanserade precis på gränsen till att behöva behandling för det. Även om vi var ganska less sista dagen och längtade efter att komma hem tycker jag det bara var positivt att stanna så länge. Alla som jobbade där var helt fantastiska och det var så skönt att hinna ställa en massa frågor om allt möjligt som dök upp varteftersom dagarna gick. Frågorna hade ju dykt upp hemma också men nu hade vi någon att fråga dygnet runt bara en knapptryckning bort. 

När vi väl fick komma hem så kändes det väldigt surrealistiskt. På BB lever en som i en egen liten bubbla där allt handlar om bebisen. En slipper ju tänka på allt vad matlagning, städning och sånt fixande heter och kan bara koncentrera sig på att lära känna det nya lilla livet. Att sen komma hem och inse att hemmet är kvar precis så som vi lämnade det (inte riktigt, svärföräldrarna hade varit hemma och städat i köket, gått ut med sopor m m, ovärderligt!) trots att det känns som att livet ändrats totalt var mycket märkligt. Allt kändes så väldigt välbekant men ändå främmande på något sätt. Det var lite som att se hemmet med nya ögon, var och hur ska vi tillbringa dagarna, var ammar jag smidigast, var kan hon sova på dagen, var äter vi mat och hur ska hon sova med oss i sängen etc var saker som vi behövde klura ut.

Första tiden blev det en himla massa soffsittande och serietittande. Jag var ju som sagt ganska manglad efter förlossningen och hade svårt att röra mig och fick ont i kroppen om jag rörde mig för mycket. Jag fick inte heller lyfta något tyngre än bebisen så det var bara att gilla läget och parkera mig i soffan. I början gör ju inte bebisar så mycket mer än att äta och sova heller och iom att hon oftast sov i mitt knä på dagarna så var det enklast att stanna där i soffan. När min sambo var hemma var det enkelt för då behövde jag inte fixa mat utan kunde bara be honom om hjälp. Men han började ju jobba igen efter ynkliga två veckor och då hände det att jag blev fast i soffan utan mat lite längre än jag tänkt.

Efter ett tag fick vi någon slags rutin på dagarna, vi vaknade runt 10-11, gick upp och jag fixade frukost till mig som jag sen åt i soffan samtidigt som hon åt. När vi var klara band jag på mig sjalen och gick ut på en promenad då hon oftast somnade efter en stund. I början var det lite jobbigt att gå längre sträckor, så klart för att konditionen var sjukt kass och kroppen inte helt återställd, men mest för att det blev så himla svettigt med henne på magen. Det var ju fortfarande riktigt varmt där i början på september. När vi kom hem igen efter nån timme fixade jag lunch som jag återigen åt i soffan samtidigt som hon åt. Oftast var hon vaken en stund efter det, då jag oftast satt med henne i knät och pratade och busade. Ganska snart blev hon trött igen och somnade i knät och sov mellan 2 och 4 timmar och vaknade lagom till att min sambo kom hem. Då fick han busa och gosa med henne medan jag fixade middag och plockade och fixade med saker här hemma. Det var riktigt skönt att få göra något själv en stund även om det var saker som jag normalt inte tycker är särskilt roliga.

Hon har alltid varit väldigt enkel att ha att göra med, hon skrek knappt något alls den första tiden utan var nöjd och glad i stort sett hela tiden. Första gången hon var riktigt ledsen tror jag både min sambo och jag var riktigt skärrade efteråt. Det kom efter en dag då jag varit inne i stan och hon inte hade kunnat sova så mycket som hon brukar och blev helt enkelt övertrött framåt kvällen. Nuförtiden skriker hon lite oftare men det är i stort sett alltid kortvarigt och har en tydlig orsak, som att hon t ex är trött. Men det är ändå inte mer än någon gång i veckan. Den här kvällskinkigheten som jag förstått är vanligt hos många bebisar har vi inte märkt av alls.

Apropå att åka iväg, det tog ganska precis en och en halv månad innan jag kände mig tillräckligt varm i kläderna för att kunna ta mig iväg nånstans. Jag hade en tandläkartid bokad inne i stan i början av september men det kändes otänkbart att åka iväg då så jag bokade om till i början av oktober istället. Kommer ihåg att jag tänkte när jag bokade att det nog också skulle vara för tidigt, men när den tiden väl kom kändes det helt okej att ta mig iväg. Jag hade iofs tagit mig till bvc själv innan dess men det är en mycket kortare tur och dessutom med bil så det var en annan femma. Det dröjde dock längre än så innan jag kände att jag kunde åka bil själv med henne längre turer. I och med att hon sitter där bak kunde jag inte riktigt göra något om hon blev ledsen vilket kändes jobbigt. Men efter att vi skaffade en spegel så att jag kunde se henne blev det lättare. Att hon blev större och jag mer van vid henne hjälpte så klart också, hade jag inte en tid att passa utan bara skulle till affären eller en kompis så kunde jag passa på att åka när jag visste att hon antingen skulle sova eller var pigg och glad.

Hur känns det då, så här fyra månader efter att hon föddes? Ja, det är faktiskt fantastiskt roligt mest hela tiden. Som min sambo sa, att ha barn är en källa till mycket glädje. Det går inte en dag utan att jag skrattar eller ler tack vare henne. Det är också väldigt mycket så som jag förväntat mig, att ständigt ha en liten kropp nära min, att inte hinna med särskilt mycket på dagarna och att hon går före allt annat.

Men även så väldigt mycket jag inte alls förväntat mig, som att vi generellt har fått och får sova mycket, om än mer eller mindre upphackat. Att även om jag inte alltid hinner med att fixa saker här hemma, som tvätt och sånt så har jag haft mycket tid till annat. Eftersom hon på dagarna, som sagt, oftast sover i mitt knä så blir jag ju fast i soffan medan hon sover och då har jag kollat mycket på serier och haft tid att surfa på allt det där som jag tidigare tänkt att det där kollar jag på senare. Jag har också hunnit lära mig virka och hunnit göra en julklänning till henne.

Och mest av allt att det hela tiden har varit jättehärligt. Det är så många som sagt att iaf de 3 första månaderna var urjobbiga men att det sen blev bättre och bättre. Jag tycker det varit mysigt mest hela tiden och jag har fått en större förståelse för de som är så förtjusta i bebisar. Hittills har det varit mycket roligare att vara hemma än jag nånsin hade trott att jag skulle tycka.

Tagged in

Stukade fötter

Livet och funderingar 6 augusti 2014 | 0 Comments

Nog för att jag har haft en ganska enkel graviditet fysiskt sett, jag har inte haft ont eller mått illa och det är bara nu de sista veckorna jag känt mig riktigt tung och börjat bli lite trött i ryggen pga det. Men en sak jag haft otur med är fötterna.

Det började med att jag trampade snett på vägen hem från jobbet en dag, det var nog i början på juni. Jag var på väg ner för backen på mot tunnelbanan och snubblade till lite och rätt som det är ligger jag där på backen och sprattlar med benen som en upp och ner vänd skalbagge. Vete sjutton hur det gick till men jag lyckades göra nån slags ninjarullning så jag landade inte alls på magen trots att jag föll framåt i en nerförsbacke.

Som tur var kom det fram några människor och hjälpte mig upp för det hade nog tagit mig ett tag att själv komma upp därifrån. Och hade det inte varit för att jag hade ont i foten hade jag nog börjat skratta själv för det kändes väldigt komiskt.

Det var iaf första stukningen och som tur var en ganska lätt sådan. Jag kunde ta mig hem själv även om det gick lite långsamt. Hade det varit i normala fall hade jag aldrig stukat för en sån liten feltrampning, men nu när lederna är uppluckrade och mer känsliga så blev det så.

Några veckor senare, när stukningen äntligen började försvinna lyckades jag
göra en likadan manöver igen på samma fot. Denna gång utan ninjarullning dock och bara snubblingen men det blev ju lika illa i foten för det.

Dessa två stukningar var ändå ganska lindriga, jag kunde gå på foten direkt även om jag fick halta lite. Jag blev iaf inte så särskilt mycket mindre mobil än jag redan var.

Men andra veckan på semestern, första tillsammans med min pojkvän, så blev det riktigt illa. Jag hade suttit inne hela förmiddagen (vi har ac inne så det är svalt och skönt) och började bli lite rastlös och ville göra något. Så jag packade ihop grejer för att gå ut i skogen och plocka blåbär. Allting var klart och jag skulle bara gå ut genom dörren och när jag gjorde det lyckades jag på nåt konstigt sätt fastna till och snubbla med foten ner för trappan.

Det hördes ett läskigt krasande och jag var säker på att jag brutit foten. Fantastiskt nog lyckades jag med en liknande manöver här och landade på sidan på nåt sätt utan att ens snudda vid magen. Min pojkvän var snabbt som attans framme hos mig för han höll turligt nog på och jobbade ute i trädgården precis i närheten och såg när jag försvann ner bakom buskarna.

Där och då kände jag att nej, nu orkar jag inte mer, jag vill inte vara med längre. Humöret var redan ganska på botten och sen kom det här. Det tog ett bra tag innan jag ens försökte röra mig, låg bara där med huvet i knät på pojkvännen och grät.

Till slut vågade jag mig på att röra på foten iaf och kunde konstatera att inget var brutet. Det var en rejäl stukning, jag kunde inte stödja alls på foten så det blev till att få fram kryckorna. Som tur var hade jag stödstrumpor på mig som jag tror hjälpte till att hålla nere svullnaden. Hade på is på foten också när jag väl kommit in och satt mig ner.

Det här var på måndagen och den kvällen kunde jag inte göra något mer än att sitta ner, tisdagen var i stort sett likadan men på onsdagen kunde jag börja gå utan kryckorna igen. Inga långa svängar, men jag kunde iaf ta mig till köket och tillbaka utan problem. Trots att jag blev bättre så var jag ju ändå ganska fast inomhus och framåt torsdagen var mitt humör verkligen på botten. Jag var rastlös och frustrerad och trött på att surfa och kolla på serier dagarna i ända. Nog för att det var behagligt att sitta inne och slippa värmen ute men sjukt trist att inte kunna njuta av sommaren något.

Jag kommer ihåg den veckan som en riktigt mörk vecka, det var först framåt helgen som livet började kännas lättare igen. Då var jag tillräckligt bra för att vi kunde börja boka in saker igen. Vi åkte och badade med bror och hans tjej och sen blev det två dar ute hos mina föräldrar och sen när vi kom hem var jag bra nog för att orka med att gå till sjön här i närheten och bada. Det har verkligen varit ljuvligt att hoppa (ja, hoppa gör jag inte direkt, går i från stegen är nog rättare sagt) i sjön och få känna sig lätt ett tag när jag simmar runt där. Sen dess har vi badat nästan varje dag, lika bra att passa på medan jag kan, så snart bebisen är ute blir det inget mer badande, iaf inte utomhus i år.

Tagged in ,

I väntans tider

Livet och funderingar 4 augusti 2014 | 0 Comments

En kan säga att det var ett tag sen jag skrev nåt nu. Jag fick världens svacka efter påsk då jag skrev senast. Det var ett par veckor som var riktigt pissiga humörmässigt, så dåliga att jag inte ens orkade skriva om det trots att jag vet att det brukar kännas bättre då.

Vet inte varför det blev så illa just då men det var säkert en kombination av nedstämdhet pga graviditeten och alldeles för mycket stress och press på jobbet. Oron för hur det skulle bli på jobbet efter att jag blev föräldraledig var (är fortfarande delvis) också en stor grej som bidrog till att jag kände mig stressad och mådde dåligt. Inte den bästa kombinationen när jag redan var känslig.

Jag pratade med en kurator ett antal gånger vilket var himla bra, tillsammans med henne kom jag fram till, om än lite sent, att jag behövde dra ner på arbetstiden. Allt jag orkade med under den tiden var att jobba och sen komma hem och sova. Inte vidare mycket till liv. Det låter så självklart nu så här i efterhand och jag borde ha tagit det beslutet tidigare, men när en är mitt uppe i det och dessutom med en förvirrad graviditetshjärna så är det inte lika lätt att se det. Det hela försvårades också av att vi bara är två anställda i företaget och att jag är delägare och jag vill ju naturligtvis att det ska gå bra för företaget. Och om jag inte gjorde det som behövde göras så hade det inte blivit gjort.

En annan sak som min pojkvän och jag hade lite svårt att anpassa oss till var att jag hade ett mycket större behov av hans sällskap än tidigare. Självklart vill vi ju umgås, det är ju därför vi är tillsammans, men nu blev jag väldigt nedstämd och ledsen om vi var iväg på varsitt håll mer än två, tre kvällar i veckan. Ibland kan det ju bli att vi inte ses mer än till sängdags vissa veckor, pga att vi är uppbokade på olika grejer, träning, träffa vänner etc och det är normalt sett inget problem, vi ser bara till att umgås lite mer under helgen eller veckan efter. Nu gick inte det alls, jag blev som sagt väldigt nedstämd och fick ett par gånger något som jag tror är panikångestattacker, det bara kröp i hela kroppen och jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det tog ett tag att hitta en bra nivå på hur mycket vi kunde planera in under en vecka för att mitt humör skulle hålla sig på en acceptabel nivå.

I början av juni gick jag äntligen ner i arbetstid. Antingen kom jag in på morgonen och gick tidigt på eftermiddagen eller så kom jag vid lunchtid och gick hem normal tid på kvällen. Efter några dar kom jag på att det var bättre att komma in senare istället för att försöka gå i tid på eftermiddagen, jag kom ju aldrig iväg när jag skulle då.

Vi tog in två sommarjobbare utöver den personen som skulle ersätta mig och den första av dom kom andra veckan i juni och från och med då koncentrerade jag mig i stort sett enbart på att lära upp honom och sen de andra när de väl började. Det kombinerat med min förkortade arbetstid gjorde livet mycket lättare. När jag fick sova mer, jobba mindre och kunde släppa på en del av ansvaret så blev jag mycket gladare och kunde börja tänka mer på bebisen och allt runtomkring det.

Nu har jag haft semester i ca fyra veckor även om de första två inte blev så mycket till semester då jag fortfarande fick svara på ganska mycket frågor och jag hade även hade en del saker kvar som jag behövde fixa för jobbet. De senaste två har dock varit helt lediga och vi har njutit av det härliga vädret och varit och badat i sjön här i närheten så gott som varje dag. Ett antal dagar har spenderats ute hos mina föräldrar på Adelsö också, där blir en bortskämd med mat och kan ligga och slappa vid poolen hela dagen.

Igår (3/8) var due date för bebisen och än så länge är det inga tecken på att den är på väg ut. Kan lika gärna bli inatt som nästa vecka så jag tar det bara lugnt och väntar. Men jag kan inte sticka under stol med att det skulle vara skönt att bli av med den här otympliga magen för nu är den både tung och stor och i vägen mest hela tiden.

Tagged in

Ingen mobil, ingen chans

Livet och funderingar 11 april 2014 | 0 Comments

Som jag skrev häromdan så blev jag av med min mobil i måndags. Igår fick jag äntligen ett nytt simkort och första problemet dök då upp eftersom man måste RINGA för att aktivera det. Jättelätt att göra när jag inte har någon telefon. Jag fick snällt vänta tills pojkvännen kom hem så jag kunde låna hans telefon.

Det står att det kan ta upp till 24 timmar att aktivera kortet och det har i ärlighetens namn bara gått 12 timmar än så länge så det kanske löser sig snart ändå. Men när jag loggar in på Mitt3 så ser det ut som att det nya är registrerat och jag vet att förra gången jag gjorde det här (i december) gick det jättefort.

Men mitt nummer funkar fortfarande inte och ringer man till det kommer man inte till röstbrevlådan utan får ett ”Det här numret är avstängt för samtal” vilket jag tycker låter mystiskt.

Så jag mejlade tre om det här och får till svar:

”Hej,

tack för du kontaktar oss på 3.

Vi kommer att besvara ditt mail inom 48 timmar (på vardagar). Vi vill därför understryka att om ditt ärende är brådskande så är du varmt välkommen att ringa till oss på 0735 300 311 eller via kortnummer 311 från din 3Mobil.

För att vi, via mail, skall kunna hjälpa dig på bästa sätt behöver vi ditt organisationsnummer eller ditt kundnummer.

Våra telefontider är måndag – fredag klockan 08.00 – 18.00

Med vänliga hälsningar
Företagskundservice på 3″

Jag vet att det är ett autosvar och att alla som skickar in får samma men jag kan inte låta bli att bli skitförbannad och vill bara skrika

Ja, det är brådskande och jag skulle jättegärna ringa MEN JAG HAR JU INGET JÄVLA TELEFONNUMMER ATT RINGA IFRÅN!!!

*Andas*

*Andas*

Bra start på fredagen…

Tagged in ,