Sregloh.se

I tre veckor har jag haft semester och solat och badat i härliga Thailand och är nu hemma igen. Tidigare har jag känt att 2,5 till 3 veckor är en ganska lagom tid att vara borta på en sån här resa men den här gången skulle jag lätt kunnat vara borta åtminstone en vecka till. Jag vet inte om det berodde på det underbara sällskapet (min pojkvän) eller något annat men jag ville verkligen inte åka hem. Och nu när jag är hemma är det så väldigt svårt att anpassa mig till vardagen igen.

Känns lite som att mitt sinne och medvetande fastnade nånstans på vägen och inte riktigt följde med hela vägen hem. Jag är inte riktigt här än och det är störande. Jag känner mig distansierad och främmande inför den här vardagen och allt som jag förväntas göra och delta i och allt som jag vill göra men inte kan hitta tillbaka till. Jag vill vara här och nu, inte där och då och det nu på en gång (otålig, jag? näääää).

Jag vet att det här säkert blir bättre om ett par dagar när jetlagen lugnat ner sig och jag hunnit landa i vardagen igen, men jag kan ändå inte släppa tanken på att det har varit så här till och från ganska länge nu. Jag känner mig vilsen i livet och vet inte riktigt vad jag ska göra för att hamna på rätt spår igen. Men det blir mer och mer tydligt att något måste ske och det snart för det här har verkligen pågått allt för länge. Jag vill inte förlora fler år av mitt liv.

Jag brukar behöva mycket tid för mig själv för att må bra och känna att jag kan ägna tid åt mina egna intressen. Jag trivs med att vara själv och kan verkligen uppskatta de kvällar min pojkvän är iväg på något och njuta av ensamheten. Men nu är han iväg en hel vecka och jag håller på att gå sönder av saknad. Och lite av ensamhet också.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig men jag har varit så fruktansvärt trött den senaste veckan och det har resulterat i att jag inte träffat så mycket människor som jag egentligen behöver. Det är en balansgång det där, behovet av att vara själv och behovet av att träffa andra människor. I och med att jag har ett väldigt ensamt jobb, både sällskapsmässigt och kompetensmässigt, har jag ett större behov av att träffa människor på kvällarna än när jag har ett jobb med många kollegor. Men behovet av att vara ensam är fortfarande lika stort vilket ofta gör det till en svår, för att inte säga omöjlig ekvation att få ihop. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag lever hela mitt liv på halva tiden.

Förstå mig rätt nu, jag gillar mitt jobb och de jag jobbar med (de få som jag nu träffar) och tror på det vi gör men det tar tyvärr inte bort det faktum att jag oftast äter lunch själv, aldrig snackar skit över en fikapaus och inte har någon att diskutera tekniska lösningar med. Jag vet att det är så det är och måste vara för tillfället och jag visste det när jag gav mig in i detta men det betyder inte att jag behöver gilla det. Det jag däremot måste göra är att hantera det och det tycker jag att jag normalt sett gör ganska bra.

Det som gjort att början på denna vecka varit så himla piss är nog att min pojkvän, som sagt, är bortrest. Självklart är det inte nåt problem i sig att vara utan honom en ynka vecka, även om jag saknar honom (ja, okej, väldigt mycket), det är bara det att jag nog inte fattat hur mycket av mitt sällskapsbehov han fyller. Kombinationen av att han är bortrest och att jag varit så fruktansvärt trött sen förra helgen att jag helt enkelt inte orkat ta mig ut blev lite för mycket för mitt sällskapstörstande jag att hantera. Man kan säga att det tog mig lite på sängen hur dåligt det fick mig att må och att jag i princip blir knäpp i huvet av att inte prata med eller umgås med någon på ett par dagar.

Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig det vid det här laget men det har jag tydligen inte. Till mitt försvar får jag tillägga att  jag inte varit ifrån honom mer än ett par dagar förut så länge vi varit tillsammans. Iaf inte om man räknar tid som jag varit hemma och han bortrest, det omvända är alltid lättare, och inte heller räknar förra året då han också var borta men då var jag ju, bokstavligen, sjuk i huvudet så det går inte att jämföra.

Turligt nog tog jag mig i kragen och gick och träffade härliga människor igår, även om det inte blev så länge så var det välbehövligt och idag känns allt mycket lättare. Även om jag fortfarande saknar min pojkvän vansinnigt.

Det här med den usla Lovefilm-reklamen (som du kan se här, finns i pappersvariant också, har dock ingen bild på det) har varit på tapeten ett tag nu och jag såg att den också blivit anmäld till reklamombudsmannen för könsdiskriminering. Jag har inte läst detaljerna i fallet men jag vet inte om jag tycker att den är just diskriminerande, snarare bara jäkligt korkad och osmaklig.

För hur smart är det att framställa hälften av sveriges befolkning som ogina, gnälliga morsor till sina partners som inte har respekt för dennes intressen? För att inte tala om hur illa det är att framställa den andra hälften som osjälvständiga barnrumpor som inte kan stå upp för sig själva och bara ljuger. Och dessutom framställa förhållanden som något jobbigt där du aldrig kan vara dig själv och respekteras för dina intressen. Vem eller vad i situationen förväntar dom sig att jag ska identifiera mig med och känna att ja, det här kanske vore en bra tjänst för mig?

Just vad gäller förhållandebiten tycker jag också det är så himla tråkigt för det verkar vara alldeles för många som faktiskt tror att förhållanden SKA vara på detta sätt. Om du hela tiden matas med att förhållanden i princip handlar om två personer som för en ständig kamp om vem som kan tvinga den andra att göra det man vill utan någon som helst ömsesidig respekt, så tror du ju att det är så det ska vara. Om du dessutom råkar på någon annan med den uppfattningen i något av dina första förhållanden så cementeras den bilden ännu mer. Har du någon gång hört någon säga nåt i stil med ”Måste bara kolla med regeringen där hemma först” så kan du vara ganska säker på att det är en person som lever i ett sånt ohälsosamt förhållande. Visst, det sägs oftast på ett skämtsamt sätt men jag själv skulle aldrig tolerera att min partner uttryckte sig så om mig, oavsett om det var skämt eller inte, för det är ett uttryck för en förlegad syn på förhållanden som jag inte alls kan eller vill stå för.

Nej, förhållanden ska bygga på ömsesidig respekt och acceptans för varandra. Bra förhållanden gör att man tillsammans blir bättre människor än vad man skulle vara var och en för sig. Att ha ett bra förhållande är banne mig inte alltid lätt men det är långt ifrån det inbördeskrig och härdsmälta som Lovefilm framställer det som. Men det är klart, måste man ljuga för varandra för att få göra det man vill så blir det väl ett krig så småningom.

Well, det här blev ju inte som jag tänkt mig, men skit samma. Jag ville bara få ur mig detta för jag ser den där jäkla reklamen i tunnelbanan varenda dag jag går till jobbet och jag kan knappt titta på den utan att bli så arg att jag vill slå någon på käften. Så det här får bli mitt virtuella slag på käften till Lovefilm, hör ni det? Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig NÅNSIN använda er tjänst.

Läs även: Kära LOVEFILM.se, Lovefilms spelreklam väcker känslor

Den här texten kan innehålla minimala spoilers och eventuellt vara helt obegriplig för dig som inte spelat Mass Effect än.

Mass Effect.

Ja, vad ska jag säga? Jag har aldrig varit med om ett spel som har fascinerat mig på detta sätt och jag kan helt enkelt inte få nog. Jag gör inget annat än att tänka på det, prata om det eller spela det. Helst av allt spela det såklart. Jag älskar att ta del av denna fantastiska värld och den genuina lyckokänslan jag får av att befinna mig i det, fara omkring på planeter och upptäcka mineraler, skjuta geth, tala pirater till rätta, hota korrupta ledare, prata med min besättning och allt annat man kan göra, är helt utan motstycke. Det är ren spelglädje. Eller nej, spelglädje är för begränsat, livsglädje är vad det är för glädjen håller i sig även när jag inte spelar. Jag har gått runt som i ett lyckorus de senaste veckorna sen jag började spela det för första gången.

Jag har också gjort något jag aldrig gjort förut. Direkt efter att jag spelat klart det första gången så startade jag på en ny omgång. Alltså seriöst, jag vet hur storyn slutar och ändå vill jag gör om allt igen? Vad min pojkvän tänkte när han såg det och lite skeptiskt frågade ”Ska du spela en gång till?” vill jag inte ens veta. Jag tycker själv jag är knäpp och förstår inte riktigt hur det kan locka att göra om något som jag precis gjort.

Eller jo, jag vet, jag är kär. Han kanske inte har den mest spännande personligheten men hans härliga röst och uppenbara intresse väger upp det tusen gånger om och jag har fallit pladask. Men av någon konstig anledning fick han för sig att jag inte var intresserad och kastade in handduken till förmån för Liara. Visst, du är jättetrevlig och rar, men boundaries kvinna, boundaries! Vilken del av ”Jag vill bara vara vänner” förstod du inte? Okej, okej, jag kanske inte var helt tydlig med det från början, men säg den som inte blir smickrad av lite uppvaktning.

Så ja, jag erkänner, jag spelar delvis om spelet för att få ligga med rätt person. Hur ytlig är inte jag? Nåja, jag får väl försöka bortförklara det med att det handlar om mer än så. Eftersom jag blev en riktig good guy första gången ville jag testa hur det skulle vara att bli lite mer ond. Men hur mycket jag än försöker att vara ett riktigt bad-ass så går det inte hela vägen. Det är riktigt svårt och jag måste anstränga mig i varenda konversation att inte ta de charmiga och förstående alternativen. I ett tillstånd av frustration över alla Paragon-poäng som trillade in så dödade jag Wrex. Ja, ni hörde rätt, jag dödade honom. Men å vad jag ångrar mig och jag har inte så lite dåligt samvete över det.

Men iom det här taffliga försöket att spela bad guy och obehagskänslan det leder till så börjar insikten att jag vill spela om spelet ytterligare en gång att smyga sig på. Jag vill ha en omgång då jag gör allt rätt. Och med rätt menar jag inte nödvändigtvis att alltid ta den hjälpsamma och trevliga vägen, bara rätt enligt mig. Jag vill göra rätt val i alla situationer så att jag känner att jag med glädje och stolthet kan ta med det till nästa spel. Det spelar ingen roll om mina val egentligen inte påverkar särskilt mycket i Mass Effect 2 jag vill bara känna att jag har blivit en person jag kan vara stolt över. Och så klart legat med rätt person.

Ps. Jag dementerar alla rykten som låter påskina att jag uttryckt något i stil med att jag aldrig nånsin behöver spela ett annat spel igen utan kan fortsätta spela det här för alltid.

Jag är så totalt och handlöst förälskad att jag räknar varje sekund tills jag får sätta mig och spela igen. Ni som undrat vart jag hållit hus på sistone behöver inte fundera mer. Jag sitter bänkad framför tv:n och jobbar på en sån där fin rumpformad plats i soffan som Homer har.

Nu är bara frågan, Kaidan eller Liara?

Nä, jag har försökt skriva ett par olika inlägg idag och det går helt enkelt inte. Jag har flera idéer och saker jag vill skriva om men det är tvärstopp. I mitt huvud kan jag formulera fantastiska meningar som är klara och tydliga och perfekt beskriver det jag menar men så fort jag sätter mig framför datorn och försöker skriva ner dom är de som bortblåsta. Jag borde skaffa mig en diktafon eller nåt för det är alltid när jag inte har tillgång till datorn eller något att skriva på som jag kommer på det bästa sakerna. Kanske iofs är just för att jag inte har tillgång till sånt som jag kommer på de bästa sakerna, för jag har ingen chans att skriva ner dom och upptäcka att de kanske inte är lika bra som de var i huvudet.

Summan av kardemumman är att jag skiter i det idag och det är okej. Det jag vill skriva om finns kvar och kan vänta ett par dagar till. Och skulle jag mot förmodan glömma bort det så var det väl inte viktare än så.

Varför är det så många människor som har ett behov att vara elaka mot andra? Gå in på valfritt inlägg hos någon storbloggare och du kommer se en massa totalt meningslösa kommentarer om att personen i fråga är dum i huvudet, ful, äcklig eller valfri annan förolämpning.

Vad kommer det här ifrån? Mår folk så dåligt att de måste lätta på trycket genom att ösa ut sin egen frustration på någon annan? Eller vad är det frågan om? Går de här personerna omkring IRL och öser ur sig okvädingsord till höger och vänster också eller är det bara reserverat till nätet? Jag fattar helt ärligt inte varför man gör sånt och om det nu är så att man mår så dåligt att man måste bete sig på det här sättet, borde man inte försöka göra något åt det då istället för att vara elak?

Nu pratar jag alltså inte om vanlig kritik eller ifrågasättande av det som står i inlägget, så länge det är fritt från påhopp och elakheter är sånt jättebra och får igång diskussioner om förhoppningsvis intressanta saker, precis som det ska vara.

För övrigt gäller det här också en hel del bloggare. Jag förstår att man kan bli väldigt upprörd (som jag här t ex) men för den skull behöver man inte vara elak eller komma med oprovocerade personangrepp till höger och vänster.

Jag märker att när jag umgås med familjen och jag är ledig ett par dagar vill jag ofta stänga av allt vad internet heter, jag kollar varken facebook, twitter eller läser bloggar. Det är lite som att jag slutar leva genom andra och är nöjd med bara mitt eget liv. Det låter iofs lite hemskt och jag kan inte påstå att det är riktigt så illa, men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det annars. Man matas hela tiden med så mycket information om vad andra gör och med vem att jag nånstans däremellan kan glömma bort att fokusera på mig själv. Det blir viktigare att kolla på alla andras statusuppdateringar än tänka på vad jag själv vill göra, tycker och känner. Att då låta bli helt och hållet när jag ändå är fullt upptagen med att umgås med familj och vänner är väldigt skönt och jag drar mig för att komma tillbaka till verkligheten.

Tro nu inte att jag har något emot facebook eller twitter, jag tycker det är toppenbra sätt att komma i kontakt med kända och okända människor och använder det själv mycket för att skicka meddelanden och planera kalas m m. Men jag märker att jag ofta fastnar i det här hjärndöda klickandet på uppdatera och det är något jag vill sluta med.

Så om det är något nyårslöfte jag ska ge i år så blir det detta. Jag vill minska mitt användande, nej, det är fel ord, använda fb och twitter kommer jag fortsätta göra men jag vill använda det för att jag vill, när jag vill, inte för att det är en lätt ursäkt att inte göra något annat. Det är kul att veta vad mina vänner och bekanta hittar på men det får inte ske på bekostnad av vad jag själv vill och vill göra.

Jag blir alltid vemodig så här när jul och nyår är över. Särskilt julen betyder mycket för mig och är något som jag alltid ser framemot så nu när allt det roliga är över och det är jäääääättelångt till nästa jul så känner jag mig ganska tom. Även om jag umgås med min familj resten av året också så känns det ändå lite speciellt under julen då vi ofta träffas flera dagar i rad och då fokus ligger på att faktiskt umgås.

Men jag har haft en riktigt härlig jul. Trots diverse saker som störde min julkänsla där ett tag så blev det till slut väldigt bra. Nyårskalaset blev också toppen, god mat och roligt sällskap gjorde det här till ett riktigt bra firande. Kan inte ha önskat mig ett bättre avslut på året faktiskt.

Jag hann inte riktigt med att klara av bloggjulkalendern jag gav mig på men så blir det ibland. Får spara den till nästa år och skriva om den helt och hållet eller bara fortsätta där jag slutade i år (eller ja, förra året eftersom det faktiskt är 2012 nu, tar ju lite tid att fatta bara).

Jag har alltid läst väldigt mycket och jag är nog vad man kan kalla en allätare. Det mesta går hem hos mig, allt från det lättsamma romantiska till deckare, sci-fi, fantasy, dokumentärer, facklitteratur (mest systemutvecklingsrelaterade) och s.k. självhjälpsböcker. Jag läser helt enkelt det mesta jag kommer över och det är väldigt få böcker, jag kan räkna dom på ena handens fingrar, som jag inte läst klart när de väl påbörjats.

Att välja en favoritbok ur högen är såklart väldigt svårt, särskilt eftersom jag vet att det är så många fantastiska böcker jag läst men glömt bort. Men jag kommer att tänka på en bok, en som betytt väldigt mycket för mig då jag läste den i precis rätt tid. Den berättade allt det där jag kanske egentligen visste men behövde få svart på vitt på vid en tidpunkt i mitt liv då jag var som mest mottaglig. Den är väl vad man kan kalla en självhjälpsbok och heter ”Wake Up!!” av Eric Allenbaugh (Länken är till den engelska versionen, jag läste på svenska men hittar ingen länk till den).

Boken är ganska gammal, utgiven 1993 men sakerna den tar upp är tidlösa och funkar precis lika bra nu som då. Jag har funderat på hur jag ska beskriva vad den handlar om men det är svårt för det är så mycket. Den förklarade så många saker för mig som jag tänkt på men inte riktigt kommit på en förklaring till. Nu när jag sitter och bläddrar i den fastnar jag hela tiden i en massa intressanta saker den tar upp. T ex kapitlet som handlar om att säga sanningen och hur mycket det förenklar kommunikationen mellan människor eller åååh, det står så otroligt mycket bra i den boken så jag ber er helt enkelt bara att läsa den. Skräms inte av att jag klassar den som en självhjälpsbok för det är nog egentligen inte det den är, iaf inte en sån där klatschigt glad och ”peppande” bok som tycker affirmationer är det bästa som finns. Nä, det är inget gulligullande i den här boken, bara rakt, rent och ärligt, precis som jag vill ha det!

Bubblare: Urkällan av Ayn Rand, Harry Potter-serien